Som medborgare har vi rätt att utkräva ansvar av våra politiker för hur de prioritera med våra gemensamma resurser, men ibland undrar jag om vi ställer för höga krav på våra förtroendevalda.
Olof Palme sa Politik är att vilja. Nationalekonomins gudfader i Sverige, Assar Lindbeck, självbiografi heter Ekonomi är att välja. Jag blev påmind om det senare citatet när jag såg Anders Borgs presskonferens i samband med vårbudgeten presenterade idag. På ett plan delar vår finansminister samma verkliget som du och jag. Behoven, eller önskemålen, för en individ, familj, organsiation, kommun eller nation kan vara i det närmaste oändliga men de resurser som står till vårt förfogande är begränsade. Därför måste både vi och Anders Borg, och alla andra politiker med budgetansvar för den delen, prioritera mellan utgifterna.
Anledningen till jag tycker synd om de politiker som har ett ekonomiskt ansvar för det gemensamma är att den genomsnittliga väljaren har previlegiet att se sina egna behov som de mest behjärtansvärda medan en politker, såvida han eller hon inte är en populist, behöver se till helheten. Engagerade föräldrar kan högljutt kräva mer pengar till barnomsorgen eller skolan, men behöver sällan tala om varifrån dessa pengar ska komma ifrån. Och när de väl tvingas göra det av någon nitisk journalist så brukar besparingarna av någon outgrundlig anledning för det mesta kretsa kring politikerersättningar - precis som om en balanserad budget hängde på politikernas arvoden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar