Det började med ett samtal...

Jag får börja min berättelse med att slå fast att min fru alltid tänker betydligt större än vad jag gör. Att göra saker och ting halvhjärtat och lite lagom har nog aldrig riktigt passat henne. När vi byggde altan var det hon som såg till att den blev mer än dubbelt så stor än vad som var nödvändigt och vad familjebudgeten där och då klarade av. När vi skulle börja odla ute på vår lilla gård var det hon som bad bonden plöja upp ett trädgårdsland – det blev 300 kvm odlingsyta! Listan på exempel kan göras lång.  Men inte ens hon kunde nog förutse hur stort vårt engagemang för barn och vuxna med speciella behov skulle komma att bli den där gången för cirka 20 år sedan när vi kom i samspråk med gamla bekanta under en midsommarvecka. Våra bekanta bodde norröver i ett stort hus ute på landet. Trots att deras egen familjen var stor med svenska mått mätt hade de öppnat upp sitt hem för både barn och mammor med barn. Det var en fascinerande, inspirerande men kanske även en aning överväldigande berättelse. Vi bodde visserligen också relativt stort och hade ett hjärta för barn, men vi hade ännu inte kommit ut i yrkeslivet fullt ut, våra barn var fortfarande små, och fler var planerade. Men samtalet planterade ett frö och även den längsta resan måste börja med ett första steg. 2008 öppnades möjligheten för oss att bli kontaktfamilj. En helg i månaden kom en ung pojke hem till oss. Miljöombyte för pojken och lite avlastning för familjen. Det var ett uppdrag som kom att pågå i flera år. Med facit i hand kan jag konstatera att vi som familj under de här åren visserligen gjorde en värdefull insats men framförallt lärde vi oss enormt mycket. Våra barn fick förstå vikten av att inkludera andra och en större förståelse för hur olika förutsättningarna i livet kan se ut.

Över tid förändras omständigheter. Barnen i vår familj blev äldre.  Både jag och hustrun hade (äntligen) kommit ut i yrkeslivet och vi fick råd att både renovera och bygga ut vårt hus. Det var läge att växla upp vårt engagemang. Vi googlade och läste på och hösten 2012 hörde vi av oss till kommunen för att ställa oss till förfogande för att ta emot ett barn på heltid över en lägre tidsperiod, d.v.s. att bli ett så

C:s första jul hemma hos oss

kallat familjehem. Vi blev utredda och godkända av kommunens socialtjänst och fick gå kursen Ett hem att växa i. Att få samtala med andra familjer som befann sig i samma situation som vi själva, lyssna till intressanta föredrag och ställa frågor till rutinerade familjehem var enormt givande. Vi var eld och lågor och kände oss redo. Sedan blev det tyst. Helt tyst. Rummet som vi förberett för att ta emot ett yngre barn i förblev tomt. Och tiden gick. Det blev sommar, höst och vinter och vi väntade på samtalet från socialtjänsten som aldrig kom. Men plötsligt, i månadsskiftet februari/mars 2014, ringde telefonen. En liten pojke på tre månader behövde ett nytt hem att växa upp i. Kunde vi tänka oss att ta emot honom? Tre veckor senare hämtade vi hem C från ett utredningshem i Nässjö.  En liten knodd med härligt kopparfärgat hår som tog vår familj och sin omgivning med storm.

Jag har alltid tyckt att det är en mycket surrealistisk upplevelse att ta emot ett nytt barn i ens hem.

Ny kläder till ett nytt barn

Ena stunden är allt som vanligt men en relativt kort stund senare har familjen i huset utökats med ytterligare en eller flera nya medlemmar. Hur förbereder man sig egentligen för en sådan förändring? Min fru och de äldre barnen i familjen gör det genom att börja möblera det nya barnets rum med anpassade möbler och lämplig utsmyckning. Barnets garderob fylls också på med kläder i rätt storlek från det förråd av kläder och skor i alla storlekar och för alla säsonger som vi byggt upp under åren. Detta förarbete har inte bara ett praktiskt värde utan hjälper oss också att mentalt ställa in oss på att familjen ska utökas.

Upplevelse av att bli familjehem var helt fantastisk de första åren och någonstans under den här första tiden förstod vi att vår familj faktiskt hade ett pund att förvalta.  Jag skriver familj, för utan våra barns stora hjärta och engagemang för de barn som kommit till oss hade vi inte kunnat göra det vi gör. De har varit villiga att dela med sig av sina föräldrar till andra barn och på ett sätt har nog deras uppoffring varit större än min och min hustrus.

Första promenaden på ägorna

Insikten att vi som familj kunde göra mer har fått som konsekvens att antalet placerade barn i vårt hem stadigt ökat. Socialtjänsterna i de kommuner som vi samarbetar med har nog höjt på ögonbrynen både en och två gånger när vi visat intresse för att ta emot ytterligare ett barn i vårt hem. Men vi är tacksamma för det förtroende som de till slut har visat oss. Några barn har stannat under en kortare period, några under ett par år medan andra bedöms vara så kallade uppväxtplaceringar som kommer bo kvar till den dagen de tar studenten, om inte längre. Idag har vi fem barn i vårt hem som inte är ”egenproducerade”.  En tioåring, triss i åttaåringar och en fyraåring. Två kom som relativt nyfödda, de andra har bara bott något eller några år hos oss.

C tio år och en vårdnadsöverflytt senare

Dessa år som familjehem har varit så lärorika, fyllda med många glädjeämnen men även en hel del smärtsamma och svåra passager. Det är uppdrag som ger mycket energi, samtidigt som de tar på krafterna. Det berikar livet men leder också till begränsningar. Vi har lärt oss så mycket om anknytning, trauma, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, hur socialtjänsten och lagstiftningen fungerar och om oss själva.

I framtiden har jag en dröm att kunna åka runt i landet och dela med mig av min erfarenhet som familjehem. Jag vill förstås inspirera för ett viktig uppdrag men framförallt sprida kunskap om hur man som familjehem upplever sitt uppdrag i förhållande till biologiska föräldrar, socialtjänsten, samhällets övriga institutioner och lagstiftningen.