Att förverkliga en dröm – berättelsen om ett radhus

 Under slutet av 2010-talet hände det att socialtjänsten i kommunen där vi bor ringde och frågade ifall stugan som vi hade byggt några år tidigare fanns tillgänglig för att kunna ta emot en mamma med barn som behövde någonstans att bo för ett par dagar. Svaret blev tyvärr alltid nej vid den tidpunkten, stugan var inte tillgänglig som den hade varit tidigare. Det är ju nästan alltid roligare att kunna ge ett positivt än ett negativt besked till människor och jag och min fru hade sedan några år tillbaka haft en önskan att också kunna ta emot familjer på vår lilla gård. Det finns, tyvärr, så många människor i vårt land som behöver plats att bo på där de kan få en nystart i livet och vi kände att vi ville bidra med det vi kunde. Dessutom består vår gård av en hektar jordbruksmark som inte används till något produktivt. Drömmen om att kunna bygga ett radhus med lägenheter, som skulle kunna finnas tillgängliga för både ensamstående och familjer, började ta form.

Alla husbyggen kräver sitt. Det vet alla ni som byggt själva eller som regelbundet tittar på Husdrömmar och Grand Design på TV.  Förutom allt det praktiska som behövs i form av underlag, tillstånd,

Kallt och snö i dec 2022

finansiering, leverantörer och hantverkare behöver man som byggherre ha både den tid och kraft som behövs för att kunna driva ett så stort projekt. Med stor familj, heltidsarbete och många ideella engagemang var det senare något av en flaskhals. Alla led i processen fram till byggstarten tog längre tid än vad man kunde önska sig. Timingen för själva byggstarten blev kanske inte heller den bästa. Vintern 2022/23 var inte bara kall och eländig, byggpriserna var skyhöga och räntorna bara steg. Jag kan med handen på hjärtat säga att 2023 och första halvåret av 2024 innehöll för mycket oro för bygget och dess ekonomi, för många beslut i små och stora frågor och för mycket praktiskt arbete. I efterhand får jag vara tacksam att kropp och knopp ändå orkade med.  Lärdomen och insikten är väl att det kostar på att förverkliga sina drömmar. Det finns en del trånga passager som man behöver ta sig igenom. Förhoppningsvis är belöningen på andra sidan värd insatsen. I vårt fall skulle jag hävda att den är det.

Ibland går det att läsa reportage om mindre seriösa aktörer som erbjuder tak över huvudet till utsatta människor där kvalitén på boendet lämnar en del övrigt att önska. Vår ambition var att bygga lägenheter som vi själva skulle kunna tänka oss att bo i. Jag tycker vi lyckades ganska väl med den målsättningen.

I januari var huset klart, I juni var utemiljön klar.

Vår nu färdigställda radhuslänga är nästan 27 meter lång och 6,5 meter bred. Från grund till nock är det över fem meter. Den speciella formen gjorde att några av våra vänner gav byggnaden smeknamnet Arken. Arken består av tre lägenheter. Det två lägenheterna på gavlarna är på 35 kvm vardera, medan
den i mitten är på 55 kvm. Den invändiga takhöjden är 4,5 meter vilket ger en rymd och möjliggör för ett sovloft på 15 kvm i alla lägenheterna. Alla lägenheterna har ett fullutrustat kök och är möblerade. Utvändigt finns det ett altandäck med staket i söderläge och de obligatoriska förråden, som kommunen kräver att alla lägenheter i flerfamiljshus måste ha, ger lite insiktsskydd för den som så önskar.

Kök, extra loft och innerhall i Björken

När bygget närmade sitt färdigställande vid årsskiftet 2023/24 hände det att människor frågade oss ifall det var klart med hyresgäster. Det var det inte! Vi byggde Arken i tro, ungefär på samma premisser som Kevin Costners karaktär i filmen Field of Dreams från 1980-talet – ”if you build it [they] will come”.  Hur har det då gått? I mars flyttade en familj in i den största lägenheten och i somras fick en av de mindre lägenheterna en inneboende. De är inte hyresgäster i formell mening utan boendet ingår i de familjehemsuppdrag som vi fått från två olika socialtjänster i landet. Förutom boendet vi tillhandahåller hjälper vi till med till exempel logistik, myndighetskontakter och ekonomisk frågor.

Känns det meningsfullt? Defintivt!

Är det lärorikt och givande? Absolut! Vi lär oss hela tiden nya saker, både om hur människor är och har det och hur socialtjänst, vården och kriminalvården fungerar.

Är det enkelt? Inte nödvändigtvis. Många människor bär på en ryggsäck med händelser och upplevelser som behöver bearbetas, men som familjehem kommer man väldigt långt med empati och lyhördhet.

Går det runt sig? Vi hoppades att uppdragen skulle täcka kostnaderna för Arken. Och det gör de just nu. Men vi förstår att värderingen på vår gård tog sig en törn i och med bygget av Arken. Vi har nog västra Örebros lägst värderade fastighet per kvm på grund av alla de åtgärder vi gjort för att ta emot barn och familjer i vårt boningshus och på vår gård. Men det drabbar ingen fattig som min fru brukar säga.  

Vill man komma ut och se Arken är det bara att höra av sig till bloggens författare😊

Det började med ett samtal...

Jag får börja min berättelse med att slå fast att min fru alltid tänker betydligt större än vad jag gör. Att göra saker och ting halvhjärtat och lite lagom har nog aldrig riktigt passat henne. När vi byggde altan var det hon som såg till att den blev mer än dubbelt så stor än vad som var nödvändigt och vad familjebudgeten där och då klarade av. När vi skulle börja odla ute på vår lilla gård var det hon som bad bonden plöja upp ett trädgårdsland – det blev 300 kvm odlingsyta! Listan på exempel kan göras lång.  Men inte ens hon kunde nog förutse hur stort vårt engagemang för barn och vuxna med speciella behov skulle komma att bli den där gången för cirka 20 år sedan när vi kom i samspråk med gamla bekanta under en midsommarvecka. Våra bekanta bodde norröver i ett stort hus ute på landet. Trots att deras egen familjen var stor med svenska mått mätt hade de öppnat upp sitt hem för både barn och mammor med barn. Det var en fascinerande, inspirerande men kanske även en aning överväldigande berättelse. Vi bodde visserligen också relativt stort och hade ett hjärta för barn, men vi hade ännu inte kommit ut i yrkeslivet fullt ut, våra barn var fortfarande små, och fler var planerade. Men samtalet planterade ett frö och även den längsta resan måste börja med ett första steg. 2008 öppnades möjligheten för oss att bli kontaktfamilj. En helg i månaden kom en ung pojke hem till oss. Miljöombyte för pojken och lite avlastning för familjen. Det var ett uppdrag som kom att pågå i flera år. Med facit i hand kan jag konstatera att vi som familj under de här åren visserligen gjorde en värdefull insats men framförallt lärde vi oss enormt mycket. Våra barn fick förstå vikten av att inkludera andra och en större förståelse för hur olika förutsättningarna i livet kan se ut.

Över tid förändras omständigheter. Barnen i vår familj blev äldre.  Både jag och hustrun hade (äntligen) kommit ut i yrkeslivet och vi fick råd att både renovera och bygga ut vårt hus. Det var läge att växla upp vårt engagemang. Vi googlade och läste på och hösten 2012 hörde vi av oss till kommunen för att ställa oss till förfogande för att ta emot ett barn på heltid över en lägre tidsperiod, d.v.s. att bli ett så

C:s första jul hemma hos oss

kallat familjehem. Vi blev utredda och godkända av kommunens socialtjänst och fick gå kursen Ett hem att växa i. Att få samtala med andra familjer som befann sig i samma situation som vi själva, lyssna till intressanta föredrag och ställa frågor till rutinerade familjehem var enormt givande. Vi var eld och lågor och kände oss redo. Sedan blev det tyst. Helt tyst. Rummet som vi förberett för att ta emot ett yngre barn i förblev tomt. Och tiden gick. Det blev sommar, höst och vinter och vi väntade på samtalet från socialtjänsten som aldrig kom. Men plötsligt, i månadsskiftet februari/mars 2014, ringde telefonen. En liten pojke på tre månader behövde ett nytt hem att växa upp i. Kunde vi tänka oss att ta emot honom? Tre veckor senare hämtade vi hem C från ett utredningshem i Nässjö.  En liten knodd med härligt kopparfärgat hår som tog vår familj och sin omgivning med storm.

Jag har alltid tyckt att det är en mycket surrealistisk upplevelse att ta emot ett nytt barn i ens hem.

Ny kläder till ett nytt barn

Ena stunden är allt som vanligt men en relativt kort stund senare har familjen i huset utökats med ytterligare en eller flera nya medlemmar. Hur förbereder man sig egentligen för en sådan förändring? Min fru och de äldre barnen i familjen gör det genom att börja möblera det nya barnets rum med anpassade möbler och lämplig utsmyckning. Barnets garderob fylls också på med kläder i rätt storlek från det förråd av kläder och skor i alla storlekar och för alla säsonger som vi byggt upp under åren. Detta förarbete har inte bara ett praktiskt värde utan hjälper oss också att mentalt ställa in oss på att familjen ska utökas.

Upplevelse av att bli familjehem var helt fantastisk de första åren och någonstans under den här första tiden förstod vi att vår familj faktiskt hade ett pund att förvalta.  Jag skriver familj, för utan våra barns stora hjärta och engagemang för de barn som kommit till oss hade vi inte kunnat göra det vi gör. De har varit villiga att dela med sig av sina föräldrar till andra barn och på ett sätt har nog deras uppoffring varit större än min och min hustrus.

Första promenaden på ägorna

Insikten att vi som familj kunde göra mer har fått som konsekvens att antalet placerade barn i vårt hem stadigt ökat. Socialtjänsterna i de kommuner som vi samarbetar med har nog höjt på ögonbrynen både en och två gånger när vi visat intresse för att ta emot ytterligare ett barn i vårt hem. Men vi är tacksamma för det förtroende som de till slut har visat oss. Några barn har stannat under en kortare period, några under ett par år medan andra bedöms vara så kallade uppväxtplaceringar som kommer bo kvar till den dagen de tar studenten, om inte längre. Idag har vi fem barn i vårt hem som inte är ”egenproducerade”.  En tioåring, triss i åttaåringar och en fyraåring. Två kom som relativt nyfödda, de andra har bara bott något eller några år hos oss.

C tio år och en vårdnadsöverflytt senare

Dessa år som familjehem har varit så lärorika, fyllda med många glädjeämnen men även en hel del smärtsamma och svåra passager. Det är uppdrag som ger mycket energi, samtidigt som de tar på krafterna. Det berikar livet men leder också till begränsningar. Vi har lärt oss så mycket om anknytning, trauma, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, hur socialtjänsten och lagstiftningen fungerar och om oss själva.

I framtiden har jag en dröm att kunna åka runt i landet och dela med mig av min erfarenhet som familjehem. Jag vill förstås inspirera för ett viktig uppdrag men framförallt sprida kunskap om hur man som familjehem upplever sitt uppdrag i förhållande till biologiska föräldrar, socialtjänsten, samhällets övriga institutioner och lagstiftningen.