Julbrev 2024

Familjen Bokenbloms julbrev 2024

Här kommer årets julhälsning från familjen Bokenblom, 2024 var ett händelsrikt år på många sätt och vis. Det var många glädjeämnen, en del utmaningar och några förändringar. Här kommer lite nedslag från året som gått:

4:e januari var vår radhuslänga äntligen klar, oftast kallad Längan men ibland även Arken på grund av sitt långsmala utseende. Stort tack till alla duktiga yrkesmän som hjälpte oss att förverkliga denna dröm. Efter några veckor med intensivt inredningsarbete av Mathilda var lägenheterna helt färdigställda och redo att ta emot sina första inneboenden. Idag samarbetar vi med två socialtjänster och tar emot en mindre familj samt en äldre tonåring. De är glädjande att Arken kommer till användning men det har också sina utmaningar att ta emot människor på sin gård. 

Det föll på min lott att färdigställa utemiljön framför radhuset. 70 kvm tralldäck, två plank och tre förråd i varierande storlekar byggdes under våren och sommaren. Och hela huset fick ett nytt lager färg. Det tog sin tid men resultatet var mycket tillfredställande.

Barnen växer och våra äldsta har tagit stora steg ut i vuxenlivet. Samuel och hans fru Mikaela tog examen i somras och vi är glada att Mikaela för tillfället jobbar halvtid i vår församling. Miriam blir färdig socionom nu i januari med arbete som väntar i Huddinge kommun. Deborah är uppskattad medarbetare i församlingens förskola medan hon funderar på vad hon vill arbeta med i framtiden.  Lydia är tillbaka efter ett händelserikt utbytesår i USA och hon tar studenten från teknikprogrammet nu i  sommar. Rakel däremot har precis gjort sin första termin på vård- och omsorgsprogrammet och trivs mycket bra med det studievalet.

I kyrkan är vi som familj framförallt engagerade i barn- och tonårsarbetet. Det är en glädje att se att våra egna barn vill vara med och ge vidare till nästa generation. Det kan vara slitigt och det är inte alltid man ser några snabba resultat, men ibland händer det. Jag och Deborah är till exempel ledare tillsammans på vår mellanstadiegrupp i kyrkan - MIX. Där vi sett antalet barn i verksamheten nästan fördubblats under 2024 och det är väl ett bevis på att vi och de andra ledarna gör någonting rätt.

Under året fick vi även tillökning i familjen. I slutet av september placerade en socialtjänst i Värmland två tvillingflickor hos oss, endast sju veckor gamla. Vi hoppas att flickorna  ska kunna återförenas med föräldrarna, men fram tills dess har vi glädjen att få uppleva den första småbarnstiden på nytt. 

Det betyder att vi nu har sju barn under tolv år i vårt hem. Förutom de minsta tvillingarna har vi Chris som precis fyllt 11 år, tre åttaåringar och Milica som fyller fem i början på nästa år. Ja, det är intensivt emellanåt på hemmaplan men med ramar och kramar , bra samarbete och planering och fantastiska egenproducerade barn kommer man långt.

Mathilda lämnade yrkeslivet för tre år sedan för att bli "professionella familjehemsmamma" på heltid. Förutom allt praktiskt arbete hon gör på dagarna så är hon familjens adminstrativa och logistiska hub som säkerställer att vårt stora familjeprojekt fungerar. Själv är jag inne på mitt 15:e år på Kommuninvest. Det är en enorm förmån att ha ett flexibelt arbete, som är stimulerande och lärorikt, och där jag tror att jag är med och bidrar till med min kunskap och kompetens. 

Får ni någon tid för er själva och varandra brukar människor fråga. Jodå, i år har vi faktiskt varit iväg två gånger själva med övernattning. Rhapsody in Rock i somras var en spännande upplevelse där vi som nyblivna 50-åringar drog ned medelåldern ordentligt på konserten. Och i maj åkte jag och Deborah över till USA och deltog på Lydia amerikanska student (det är Lydias härliga värdfamilj på fotot nedan). Vi hann även med en roadtrip ner till Texas och hälsade på mina vänner, 400 mil på två veckor.

Däremed får vi önska er läsare en välsignad julhelg och ett gott nytt år!

 

Att förverkliga en dröm – berättelsen om ett radhus

 Under slutet av 2010-talet hände det att socialtjänsten i kommunen där vi bor ringde och frågade ifall stugan som vi hade byggt några år tidigare fanns tillgänglig för att kunna ta emot en mamma med barn som behövde någonstans att bo för ett par dagar. Svaret blev tyvärr alltid nej vid den tidpunkten, stugan var inte tillgänglig som den hade varit tidigare. Det är ju nästan alltid roligare att kunna ge ett positivt än ett negativt besked till människor och jag och min fru hade sedan några år tillbaka haft en önskan att också kunna ta emot familjer på vår lilla gård. Det finns, tyvärr, så många människor i vårt land som behöver plats att bo på där de kan få en nystart i livet och vi kände att vi ville bidra med det vi kunde. Dessutom består vår gård av en hektar jordbruksmark som inte används till något produktivt. Drömmen om att kunna bygga ett radhus med lägenheter, som skulle kunna finnas tillgängliga för både ensamstående och familjer, började ta form.

Alla husbyggen kräver sitt. Det vet alla ni som byggt själva eller som regelbundet tittar på Husdrömmar och Grand Design på TV.  Förutom allt det praktiska som behövs i form av underlag, tillstånd,

Kallt och snö i dec 2022

finansiering, leverantörer och hantverkare behöver man som byggherre ha både den tid och kraft som behövs för att kunna driva ett så stort projekt. Med stor familj, heltidsarbete och många ideella engagemang var det senare något av en flaskhals. Alla led i processen fram till byggstarten tog längre tid än vad man kunde önska sig. Timingen för själva byggstarten blev kanske inte heller den bästa. Vintern 2022/23 var inte bara kall och eländig, byggpriserna var skyhöga och räntorna bara steg. Jag kan med handen på hjärtat säga att 2023 och första halvåret av 2024 innehöll för mycket oro för bygget och dess ekonomi, för många beslut i små och stora frågor och för mycket praktiskt arbete. I efterhand får jag vara tacksam att kropp och knopp ändå orkade med.  Lärdomen och insikten är väl att det kostar på att förverkliga sina drömmar. Det finns en del trånga passager som man behöver ta sig igenom. Förhoppningsvis är belöningen på andra sidan värd insatsen. I vårt fall skulle jag hävda att den är det.

Ibland går det att läsa reportage om mindre seriösa aktörer som erbjuder tak över huvudet till utsatta människor där kvalitén på boendet lämnar en del övrigt att önska. Vår ambition var att bygga lägenheter som vi själva skulle kunna tänka oss att bo i. Jag tycker vi lyckades ganska väl med den målsättningen.

I januari var huset klart, I juni var utemiljön klar.

Vår nu färdigställda radhuslänga är nästan 27 meter lång och 6,5 meter bred. Från grund till nock är det över fem meter. Den speciella formen gjorde att några av våra vänner gav byggnaden smeknamnet Arken. Arken består av tre lägenheter. Det två lägenheterna på gavlarna är på 35 kvm vardera, medan
den i mitten är på 55 kvm. Den invändiga takhöjden är 4,5 meter vilket ger en rymd och möjliggör för ett sovloft på 15 kvm i alla lägenheterna. Alla lägenheterna har ett fullutrustat kök och är möblerade. Utvändigt finns det ett altandäck med staket i söderläge och de obligatoriska förråden, som kommunen kräver att alla lägenheter i flerfamiljshus måste ha, ger lite insiktsskydd för den som så önskar.

Kök, extra loft och innerhall i Björken

När bygget närmade sitt färdigställande vid årsskiftet 2023/24 hände det att människor frågade oss ifall det var klart med hyresgäster. Det var det inte! Vi byggde Arken i tro, ungefär på samma premisser som Kevin Costners karaktär i filmen Field of Dreams från 1980-talet – ”if you build it [they] will come”.  Hur har det då gått? I mars flyttade en familj in i den största lägenheten och i somras fick en av de mindre lägenheterna en inneboende. De är inte hyresgäster i formell mening utan boendet ingår i de familjehemsuppdrag som vi fått från två olika socialtjänster i landet. Förutom boendet vi tillhandahåller hjälper vi till med till exempel logistik, myndighetskontakter och ekonomisk frågor.

Känns det meningsfullt? Defintivt!

Är det lärorikt och givande? Absolut! Vi lär oss hela tiden nya saker, både om hur människor är och har det och hur socialtjänst, vården och kriminalvården fungerar.

Är det enkelt? Inte nödvändigtvis. Många människor bär på en ryggsäck med händelser och upplevelser som behöver bearbetas, men som familjehem kommer man väldigt långt med empati och lyhördhet.

Går det runt sig? Vi hoppades att uppdragen skulle täcka kostnaderna för Arken. Och det gör de just nu. Men vi förstår att värderingen på vår gård tog sig en törn i och med bygget av Arken. Vi har nog västra Örebros lägst värderade fastighet per kvm på grund av alla de åtgärder vi gjort för att ta emot barn och familjer i vårt boningshus och på vår gård. Men det drabbar ingen fattig som min fru brukar säga.  

Vill man komma ut och se Arken är det bara att höra av sig till bloggens författare😊

Det började med ett samtal...

Jag får börja min berättelse med att slå fast att min fru alltid tänker betydligt större än vad jag gör. Att göra saker och ting halvhjärtat och lite lagom har nog aldrig riktigt passat henne. När vi byggde altan var det hon som såg till att den blev mer än dubbelt så stor än vad som var nödvändigt och vad familjebudgeten där och då klarade av. När vi skulle börja odla ute på vår lilla gård var det hon som bad bonden plöja upp ett trädgårdsland – det blev 300 kvm odlingsyta! Listan på exempel kan göras lång.  Men inte ens hon kunde nog förutse hur stort vårt engagemang för barn och vuxna med speciella behov skulle komma att bli den där gången för cirka 20 år sedan när vi kom i samspråk med gamla bekanta under en midsommarvecka. Våra bekanta bodde norröver i ett stort hus ute på landet. Trots att deras egen familjen var stor med svenska mått mätt hade de öppnat upp sitt hem för både barn och mammor med barn. Det var en fascinerande, inspirerande men kanske även en aning överväldigande berättelse. Vi bodde visserligen också relativt stort och hade ett hjärta för barn, men vi hade ännu inte kommit ut i yrkeslivet fullt ut, våra barn var fortfarande små, och fler var planerade. Men samtalet planterade ett frö och även den längsta resan måste börja med ett första steg. 2008 öppnades möjligheten för oss att bli kontaktfamilj. En helg i månaden kom en ung pojke hem till oss. Miljöombyte för pojken och lite avlastning för familjen. Det var ett uppdrag som kom att pågå i flera år. Med facit i hand kan jag konstatera att vi som familj under de här åren visserligen gjorde en värdefull insats men framförallt lärde vi oss enormt mycket. Våra barn fick förstå vikten av att inkludera andra och en större förståelse för hur olika förutsättningarna i livet kan se ut.

Över tid förändras omständigheter. Barnen i vår familj blev äldre.  Både jag och hustrun hade (äntligen) kommit ut i yrkeslivet och vi fick råd att både renovera och bygga ut vårt hus. Det var läge att växla upp vårt engagemang. Vi googlade och läste på och hösten 2012 hörde vi av oss till kommunen för att ställa oss till förfogande för att ta emot ett barn på heltid över en lägre tidsperiod, d.v.s. att bli ett så

C:s första jul hemma hos oss

kallat familjehem. Vi blev utredda och godkända av kommunens socialtjänst och fick gå kursen Ett hem att växa i. Att få samtala med andra familjer som befann sig i samma situation som vi själva, lyssna till intressanta föredrag och ställa frågor till rutinerade familjehem var enormt givande. Vi var eld och lågor och kände oss redo. Sedan blev det tyst. Helt tyst. Rummet som vi förberett för att ta emot ett yngre barn i förblev tomt. Och tiden gick. Det blev sommar, höst och vinter och vi väntade på samtalet från socialtjänsten som aldrig kom. Men plötsligt, i månadsskiftet februari/mars 2014, ringde telefonen. En liten pojke på tre månader behövde ett nytt hem att växa upp i. Kunde vi tänka oss att ta emot honom? Tre veckor senare hämtade vi hem C från ett utredningshem i Nässjö.  En liten knodd med härligt kopparfärgat hår som tog vår familj och sin omgivning med storm.

Jag har alltid tyckt att det är en mycket surrealistisk upplevelse att ta emot ett nytt barn i ens hem.

Ny kläder till ett nytt barn

Ena stunden är allt som vanligt men en relativt kort stund senare har familjen i huset utökats med ytterligare en eller flera nya medlemmar. Hur förbereder man sig egentligen för en sådan förändring? Min fru och de äldre barnen i familjen gör det genom att börja möblera det nya barnets rum med anpassade möbler och lämplig utsmyckning. Barnets garderob fylls också på med kläder i rätt storlek från det förråd av kläder och skor i alla storlekar och för alla säsonger som vi byggt upp under åren. Detta förarbete har inte bara ett praktiskt värde utan hjälper oss också att mentalt ställa in oss på att familjen ska utökas.

Upplevelse av att bli familjehem var helt fantastisk de första åren och någonstans under den här första tiden förstod vi att vår familj faktiskt hade ett pund att förvalta.  Jag skriver familj, för utan våra barns stora hjärta och engagemang för de barn som kommit till oss hade vi inte kunnat göra det vi gör. De har varit villiga att dela med sig av sina föräldrar till andra barn och på ett sätt har nog deras uppoffring varit större än min och min hustrus.

Första promenaden på ägorna

Insikten att vi som familj kunde göra mer har fått som konsekvens att antalet placerade barn i vårt hem stadigt ökat. Socialtjänsterna i de kommuner som vi samarbetar med har nog höjt på ögonbrynen både en och två gånger när vi visat intresse för att ta emot ytterligare ett barn i vårt hem. Men vi är tacksamma för det förtroende som de till slut har visat oss. Några barn har stannat under en kortare period, några under ett par år medan andra bedöms vara så kallade uppväxtplaceringar som kommer bo kvar till den dagen de tar studenten, om inte längre. Idag har vi fem barn i vårt hem som inte är ”egenproducerade”.  En tioåring, triss i åttaåringar och en fyraåring. Två kom som relativt nyfödda, de andra har bara bott något eller några år hos oss.

C tio år och en vårdnadsöverflytt senare

Dessa år som familjehem har varit så lärorika, fyllda med många glädjeämnen men även en hel del smärtsamma och svåra passager. Det är uppdrag som ger mycket energi, samtidigt som de tar på krafterna. Det berikar livet men leder också till begränsningar. Vi har lärt oss så mycket om anknytning, trauma, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, hur socialtjänsten och lagstiftningen fungerar och om oss själva.

I framtiden har jag en dröm att kunna åka runt i landet och dela med mig av min erfarenhet som familjehem. Jag vill förstås inspirera för ett viktig uppdrag men framförallt sprida kunskap om hur man som familjehem upplever sitt uppdrag i förhållande till biologiska föräldrar, socialtjänsten, samhällets övriga institutioner och lagstiftningen.

Julbrev 2023

Hej alla läsare! 2023 har varit innehållsrikt, glädjerikt och ett riktigt jobbigt år; allt på en och samma gång. De orden får också bli rubrikerna i årets julbrev. 

Innhållsrikt

2023 har innehållit bröllop, utlandsresor, husbygge, operation, nya uppdrag som familjehem och ett inställt 50-årsfirande. Det är väl nästan bäst att ta det i ordning. Vår äldsta son Samuel (25) gifte sig med sin Mikaela i augusti i år.  Våra tre äldsta döttrar var alla utomlands under hösten. Miriam (23) gjorde praktik i Indien inom ramen för sina socionomstudier, Deborah (21) begav sig till bibelskola i Norge och är i skrivandets stund i Costa Rico, allt medan Lydia (17) är utbytestudent i Illinois i USA.  Husbygget som vi påbörjade i december förra året har fortskridit under året och nu, lagom till jul är 98,5 procent av jobbet klart! I höstas genomgick Chris (10) en planerad operation i Göteborg. Han och Mathilda var hemifrån i tio dagar medan jag fick försöka klara av hus och hem och logistiken med fem barn. Tur att jag hade Rakel (15) som kunde hjälpa mig. Vilken klippa hon har varit under hösten! I juni, precis efter skolavslutningen fick familjen tillökning av E, en sjuårig pojke. (Och därmed består familjen av mig och Mathilda och sammanlagt tio barn i åldrarna 3 till 25 år och en sonhustru -men det är bara sex barn som bor hemma.) Nytillskottet E är på ett sätt ett lättsamt barn att ta hand om och på andra sätt ett barn som kräver mycket tid och mycket av vår uppmärksamhet. Vi har också provat på att  ha en en vuxen person i vårt bredvidboende, via socialtjänsten. Mitt under året fyllde jag dessutom 50 år. Det var tänkt att bli ett kombinerat 100-årskalas för mig och hustrun men på grund av översvämningarna i slutet av augusti fick vi skjuta på firandet. 

Första dagen man hämtar sin nya lillasyster från förskolan

Mathilda med svärmor och två barn vid bröllopsfikat

Brudparet, Samuels föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar

Glädjerikt 

Många av årets händelser har varit väldigt glädjerika. Det har varit väldigt roligt att se hur våra äldsta barn ta små och stora steg ut i vuxenlivet. Samuel och Mikaelas bröllopet var vackert och högtidligt med mycket Jesus och vackert väder (vilket inte var en självklarhet i augusti). Miriam har med sig många spännande intryck och erfarenheter från en annan kultur. Deborah har haft det förskämt bra på sin bibelskola så här långt. Och jag får erkänna att jag har varit nästan lika exaltrad över Lydias USA-äventyr som hon har varit. Jag har ju en särskilt kärlek till USA och att följa Lydias upplevelser både före och under hennes utbytesstudier har varit fantastiskt roligt. Färdigställandet av vårt radhus med tre lägenheter är ju att se en gudagiven dröm som vi haft under flera år gå i uppfyllelse. Mathilda har dessutom haft nöjet att handla in möblemang och bohag till fyra lägenheter.  Det har bland annat införskaffats fyra bäddsoffor, sex sängar, åtta speglar och porslin för fyra hushåll. Att kunna ta emot nya barn i vår familj är en välsignelse och glädje och det har varit glädjande och se hur mycket erfarenhet vi, men framförallt Mathilda, har samlat på sig under de senaste tio åren om hur man tar emot och inkudererar nya barn i familjen. Att fylla 50 år är väl inget att jubla över i sig, men barnen ordnade en fantastisk överraskning med paintball åt mig som jag uppskattade mycket, även om Miriam lyckades orsaka mig en hel del fysisk smärta.

Jag och Mathilda på loftet i den stora lägenheten i radhuset

Chris på bättringsvägen efter sin operation

Jobbiga passager

Samtidigt som det funnit mycket att glädja sig över så kan jag konstatera att krafterna inte har funnits där som de brukar. Jag har haft min beskärda del av både orkeslöshet och stress under hela året. Det har varit en frustration att se både  behov och möjlgheter runt omkring sig men inte ha förmågan alla gånger att engagera sig som man skulle vilja. 

Under hösten flyttade min mamma, Mahildas svärmor och tillika barnens farmot in på ett omsorgsboende inne i stan. Efter nästan fem år i brevidboende på vår lilla gård så gick det tyvärr inte längre. Det var en del vånda och funderingar innan vi tog kontakt med kommunen och flytten var ju ytterligare en praktisk sak att ombesörja under en redan intensiv höst, men i slutändan blev det bra.

Vår nedfart och lilla bro låg under 30-40 cm vatten

Miriam och Lydia 

Hela familjen vid midsommar

Tre systrar på Samuel och Mikaelas bröllop

Med allt detta sagt vill vi tillönska alla läsare ett glädjerik julhelg och ett välsignat 2024.

    Familjen Bokenblom, Chris, E, E, V och M

Julbrev 2022

2021 var ett ”träligt” år som vi lämnade bakom oss med en förhoppning att 2022 skulle bli ett bättre år. Blev det så?  Jodå, 2022 har definitivt varit ett bättre år med en hel del förändringar och nystarter Med det sagt så har vi fått leva med konsekvenserna av fjolårets tråkiga händelser, både i kropp och knopp. 

Vi vuxna

I slutet av 2021 sade Mathilda upp sig från sin tjänst på Hannaskolan. En tjänst hon haft i 15 år. Numera är hon familjehemsmamma på heltid och säkerställer att allt praktiskt i vardagen fungerar med logistik, utfodring och kläder för rätt väder. Och det behövs när det genomsnittliga antalet personer vid middagsbordet är 9,75 stycken!

Mattias har försökt dra ner på tempot och minska på stressen i kroppen under hösten. Hans sökte sig medvetet tillbaka till en gammal position på företaget under våren och trivs oförskämt bra i sin nygamla roll.  I kyrkan sköter han fortfarande ekonomin för församlingen och dess förskola men har tagit paus från själva styrelsemötena. Tyvärr har väl en del av den tid som frigjorts på jobb och i kyrkan ätits upp av det byggprojekt som vi äntligen, efter flera års planering, har påbörjat.

Barnen 

Samuel är 24 och har gjort tredje terminen på kommunikationsprogrammet på Örebro universitet. Han är en klippa i församlingens tonårsarbete och visar upp sina estetiska talanger i utformningen av kyrkans affischer, powerpoints och församlingsblad. 

Samuel och flickvännen Mikaela på Torp

Miriam är 22 och har gjort tredje terminen på socionomprogrammet, också på Örebro universitet. Hon är också engagerad i arbetet med församlingens tonåringar och jobbar extra varannan vecka på MAX. Två gånger i veckan tränar hon thaiboxing.

Deborah ska snart fylla 21. Hon muckade från flygvapnet i somras och har sedan i augusti jobbar hon deltid i församlingen som administratör och är ansvarig för barnverksamheten i kyrkan. Till hösten siktar hon på att gå bibelskola innan hon söker sig in på universitetet. Två gånger i veckan tränar hon krav maga.

Debbie i svampskogen

Lydia är 16 och gör andra året på gymnasiet. Hon läser teknik med mycket matte och fysik. På fritiden är det dans, volleyboll, tonår i kyrkan och snart också extrajobb på BK som gäller. Hon ser längtar intensivt till nästa läsår när hon ska göra ett utbytesår i USA.

Rakel går i åttan och under hösten började hon träna padel och volleyboll, vid sidan om dansen. Hon längtar efter att få ta över Lydias rum nästa läsår.

Chris har precis fyllt nio. En go´och glad kille men som kan hitta på en del bus emellanåt, Vi glädjer oss över alla framsteg han gör med tanke på den tuffa starten han hade i livet, men onekligen krävs det lite mer idag för att motivera unga killar att få upp sin läsvana och utveckla en läslig handstil 😉.

E och V har varit hos precis ett år och fyllde 6 år i somras. De går i förskoleklass och trivs  bra med det mesta i tillvaron. De är tacksamma och glada för all positiv uppmärksamhet de får och ärför det mesta väldigt lättsamma, Men det finns utmaningar och vår förhoppning är att flickorna ska få all den hjälp och stöd av skola och övriga instanser som de behöver och har rätt till. 

Lilla M fyller snart 3 och är familjens lilla prinsessa. Utseendemässigt är hon en  korsning mellan Vajana och Mirabell i Disneys filmer Vajana och Encanto Lika verbal och charmig som hon är envis och bestämd. 

Mathilda med de tre yngsta i poolen

Händelser

I augusti begav sig Mattias och fyra barn till Texas i två veckor. När vi väl kom fram blev det en härlig resa med bröllop, minisemester till Mexicanska gulfen, spontanbesök hos en svensk pastorsfamilj i Austin och över 300 mil i bil.

Redo för amerikanskt bröllop          

I december i år satte vi så äntligen spaden i jorden för vårt lägenhetsbygge. Tre lägenheter med 125 kvm boyta och 55 kvm biyta ska stå klara under nästa år, med en from förhoppning att lägenheterna ska kunna bli till glädje och välsignelse för människor som behöver en fridfull plats att landa på. Det är klart att höga byggpriser och högt ränteläge inte är så roligt, samtidigt så är detta en gudagiven dröm som vi gått och burit på i flera år.  Eller för att citera en amerikansk president; "Om inte nu, när? Om inte vi, vem?"

            Bygge i full gång

Med detta vill vi önska er välsignad julhelg

9 gånger Bokenbloms + Chris, E, V och M

Julbrev 2021

Det är väl lika bra att säga det med en gång; 2021 är ett år som vi gärna lämnar bakom oss. Det här var visserligen året då firade vår 25-åriga bröllopsdag och lät renovera köket (äntligen), men också året som vi fick uppleva hur det är att ofrivilligt bli av med ett av våra placerade barn. Det senare var en oerhört smärtsamt upplevelse som kom att prägla livet på många olika plan. Så årets julbrev är både kort och lite dämpat, och det säger nog en hel del om hur jag och Mathilda upplevde tillvaron under året.

 Sammanbrott och att gå vidare

Sommaren 2019 kom M till oss 3,5 år gammal och 1 år och 10 månader senare omplacerades barnet, mot vår vilja, till ett nytt familjehem. Detta var en både smärtsam och chockartad upplevelse för oss och den la något av en blöt filt över tillvaron under fortsättningen av 2021, med   dålig sömn, nedstämdhet, viktminskning och en påtaglig fysisk och mental trötthet, som några av konsekvenserna.

Idag har jag och Mathilda till största delen kommit upp på banan igen. Tiden gör sitt och vi har fått hjälp från olika håll och kanter att bearbeta det som hänt. Tack till alla som lyssnat på oss, visat praktisk omsorg och bett för oss. I skrivandet stund har vi dessutom fått ett nytt uppdrag. Två tvillingflickor på 5,5 år som kom till oss nu, en veckan innan jul. Det är något som ger oss ny energi.

Vi vuxna

En del av sorgen och saknaden efter M kanaliserade Mathilda i olika projekt. Under våren och sommaren gav Mathilda sig i kast med våra ekonomibyggnader och körde iväg med 30 släpkärror skräp till tippen. Det var en bra början men mycket bråte återstår. Hon lät även bygga staket runt delar av trädgården för att få en avgränsad lekpark framför huset. Nu under hösten gjorde hon ett gästspel som hemkunskapslärare på deltid, samtidigt som hon legat på och hört av sig till både kommuner och olika organisationer för att undersöka om det skulle vara möjligt att få ytterligare barn placerade hos oss. Ett arbete vilket till slut resulterade i uppdraget från Eskilstuna kommun.

Mattias har haft fullt upp med siffror under året, på jobbet, i kyrkan men även på hemmaplan. På Kommuninvest har det blivit ytterligare en ny roll, den här gången som affärsdataanalytiker. I kyrkan har arbetet med församlingen och förskolans ekonomi kompletterats med insamlingen till kyrkans utbyggnation. På hemmaplan har vi gått vidare med byggplanerna på en fastighet med tre små lägenheter. Vid den här tiden nästa år hoppas vi ha byggnaden på plats.

Tv: Chris kastar sig ut i vår lilla pool Mitten: jag och Debbie efter en löptur i skogen Th: Miriam på luciafirande i Eker

 Barnen

Samuel (23) vikarierar 25% som administratör i församlingen samtidigt som han pluggar kommunikation på universitetet och umgås med flickvännen han träffade på bibelskolan förra vintern.

Miriam (21) började på socionomprogrammet i höstas. På fritiden spelar hon ibland padel med sin far och tränar thaiboxning. Hon har en hemgrupp i kyrkan med högstadietjejer och några av dem fick hon döpa på församlingshelgen i höstas.

Deborah (19) tog studenten i våras med vackert väder och  stort gästabud i trädgården. Efter några månader i hemtjänsten rykte hon in i lumpen i september.  

Lydia (15) både döptes och började teknikprogrammet på gymnasiet i höstas medan Rakel  (13) började 7:an på en ny skola. Tillsammans med mig åkte tjejerna ned till Kenya på novemberlovet och hälsade på den skola som våra missionärer i församlingen startat och som vi som familj varit med och stöttat under barnens hela uppväxt.

 

Tv: Chris i sin favorittröja Mitten och th: möten med människor i Kenya

Chris har fyllt åtta i dagarna och gör sin först termin i 1:an. Han är en go och glad kille som är omtyckt av alla. Under året har han börjat åka till från skolan själv med länsbuss och det underlättar tillvaron för hela familjen.

D fyller 2 år i februari nästa år enormt aktiv och verbal liten tjej. Hon förväntar sig mycket uppmärksamhet och att få vara delaktig i allt som händer men är samtidigt ett enormt charmigt barn som är så duktig på att samspela med sin omgivning.

Tvillingflickorna E och L får vi berätta mer om i nästa års julbrev. Men vi tror att de kommer smälta in fint i vår familj.

 

Ovan: två utklädda flickor 

Med detta vill vi önska er en god jul och ett välsignat 2022!

Julbrev 2020

Jag tror att en inställning av tacksamhet gör att livet blir lättare att leva och jag har förmånen att vara en del i en familj där vi har mycket att vara tacksamma för. Med det sagt så har de senaste två, tre åren haft sin beskärda del av tuffa passager. Våra engagemang på olika håll och kanter, inte minst med våra familjehemsplacerade barn, tar sin beskärda del av tid och kraft, men samtidigt ger de oerhört mycket tillbaka.

I år tänkte jag försöka mig på det stilistiska greppet att börja med att göra några nedslag i några mer eller mindre viktiga händelser under året som gick, innan jag går över till att berätta några väl valda ord om varje familjemedlem. För er som kanske tappat räkningen består familjen numera av tio medlemmar varav sju bor hemma i Eker i skrivandet stund. Med farmor som bor i stugan bredvid huset är vi ofta åtta kring matbordet.

7:e januari begav sig Miriam iväg till UMU:s lärjungaskola (eller disciplinskola som vi kallar den i vår familj efter en freudiansk felsägning av dottern) utanför Dallas i USA. Det blev tio härliga veckor med nya vänner, upplevelser, andliga insikter men också ett lite abrupt slut på grund av ett visst virus.

4:e februari var en dag som markerade en vändpunkt i våra uppdrag som familjehem. Efter att ha träffa socialtjänsten den dagen och samtalat om vår inte helt enkla situation, fick vi överlåta oss på nytt till vår dröm om att ha ett öppet hem för barn som behöver en ny familj. Livssituationen förändrades inte där och då, men vår inställning och våra hjärtan gjorde det, och det var en viktig början.

12:e mars togs beslutet att inte åka ned till Kenya två dagar senare för att hälsa på våra missionärsvänner Kea och Birgitta och skolan i Emuriakin som vi varit med och stöttat i över tio års tid. Vilken besvikelse det var för alla parter. Med facit  i hand var det dock  ett klokt beslut. Ett par dygn senare var det som om hela världen stängde ned.

27:e mars hämtade jag och Rakel Miriam på Arlanda. Hon kom till slut hem på ett av SAS sista reguljära flygningar från New York. Vi är så tacksam för våra vänner i Texas som tog väl hand hon henne de sista dagarna innan avresan och vilken glädje det var för Rakel (och oss alla) att få träffa storasyster/henne igen.

2:a maj påbörjades byggandet av en ny liten pool. Under devisen den som inte hjälper till får inte bada, grävde döttrarna hål, transporterade bort hundratals liter jord och gjöt  plintar. Lagom till skolavslutningen och värmeböljan i juni var nya poolen och pooldäcket på plats. Sällan har jag fått så mycket cred från mina barn som för detta bygge, men så blev det många sköna stunder vid poolen.

TV: Som vanligt tar markarbetet mycket tid. TH: Själva regelverket, trallen och räcken gick på  några dagar.

7:e juni, skolavslutning och Mathilda gjorde sin sista dag som lärare på ett tag. En tolv år lång epok får nu en paus på obestämd framtid. 

12:e juni påbörjades sommaren andra byggprojekt. Byte av panel på delar av vår lada. Efter 120 år hade den gamla panelen gjort sitt och med stor hjälp av döttrar och äldsta sonen blev det mesta klart innan skolstarten. Ett mycket otacksamt projekt jämfört med poolen. Ingen förut de närmaste sörjande har sett vad vi har gjort - det ser liksom ut som det ska.

17:e juni kom hon till oss. D fyra månader gammal blev jourplacerad hos oss. I december övergick jourplaceringen till en stadigvarande familjehemsplacering.

TV: Mathilda ger D mat M: M tar sig försiktigt ned i poolen TH: C tar ett av många bad med Rakel

22:a juli, Mathilda drar iväg med husvagn och de fem yngsta barnen  till Parken Zoo i Eskilstuna i tre dagar. När jag försynt undrar hur det ska gå möts jag av de numera bevingade orden "Jag är inte du, det här kommer gå utmärkt!". Lika sant som det var sagt. 

7:e augusti börjar Miriam ett vikariat på Hanna förskolan. Samuel gör då sina sista dagar på samma förskola för att sedan dra vidare på nya äventyr.

TV: Speleftermiddag med hela gänget hemma hos Miriam och Samuel TH: Fredagspizza med alla åtta barnen i soffan! 

16:e augusti börjar C förskoleklass. I sju år har han bott hos oss och vi gläds över alla framsteg denna lilla kille, som inte hade så lätt start i livet, gör. Han är en glädjespridare både hemma och borta, även om sexårsåldern inte alltid är den charmigaste. 

10:e september satte sig Samuel på tåget till Göteborg och drog iväg till UMU:s disciplinskola på Restenäs i Lysekil. I samma veva flyttade Deborah in i lägenheten i stan tillsammans med Miriam. 

30:e oktober var det dags för den årliga resan för familjens kvinnor ned till mammons tempel i Ullared. Det blev nytt köprekord i år igen. Alla kvinnor var nöjda och glada och själv vet jag inte vilket som var mest utmanande, att se årets likviditetsplanering gå upp i rök eller vara själv hemma med de tre yngsta barnen i 36 timmar. 

Så några korta ord om familjens alla medlemmar.

D har blivit tio månader gammal. Efter en tuff start i livet har hon landat väl i vår familj och är en glad, mycket aktiv men samtidigt lättsam lite dam som dessutom sover både djupt och länge på nätterna. Att hon trivs är kanske inte så konstigt med tanke på all positiv uppmärksamhet hon får från alla i familjen.

M fyllde fem år precis innan jul. Hans oförmågor och svårigheter har tagit mycket tid och engagemang men oj vad han har utvecklats under året, både motoriskt och i sin verbala kommunikation. Han tar sig numera fram för egen maskin i poolen (med puffar på förstås) och i slutet av året har han nu lärt sig de olika färgerna och att känna igen sitt eget namn.

C fyllde nyss sju år och älskar att spela TV-spel, titta på YouTube, bygga med lego och att åka kick-bike. Han är en glädjespridare som kommer undan med en del busigheter då han samtidigt är både empatisk och omtänksam mot sin omgivning.

Rakel är 12 år och fick i höstas börja på Tonår i kyrkan. Vilken lycka! En annan höjdpunkt i veckan är när hon efter dansen på Kulturskolan sover över hemma hos storasyster Miriam. Hon är en omtänksam ung dam som är något av familjens moraliska samvete. 

TV: Rakel beundrar växtkraften i vårt växthus M: Kärt återseende på Arlanda flygplats TH: Rakel och Lydia är extremt hjälpsamma när de är på det humöret

Lydia gör sista året på högstadiet. En ambitiös och duktig tjej som umgås med vänner, dansar, hänger i kyrkan och spenderar mycket tid med sin mobiltelefon. 

Deborah gör sista året på gymnasiet. Hon har många järn i elden. Studier, ledare i kyrkan, ledarskapsutbildning, dans, hemgrupp och extrajobb på Sibylla. Efter studenten vill hon söka sig till försvarsmakten. Hon är en kreativ tjej som kan ägna många timmar åt att skapa de mest fantastiska kreationer. 

Miriam är nu 20 år gammal, arbetar sedan i höstas heltid på Hannas förskola, där hon är en uppskattad medarbetare. Sedan hon kom hem i våras leder hon en grupp med 14-åriga tjejer i församlingen. Ett mycket uppskattat initiativ av både deltagarna och deras föräldrar.

Samuel fyllde 22 i somras. Efter 2,5 år på Hanna förskola drog han vidare på nya utmaningar. En  ganska stor omställning att gå från heltidsjobb med många engagemang i och utanför kyrkan till att hamna i en "bibelskolebubbla". Under året har han fortsatt att utveckla sina kreativa talanger. Han krönikor och blogginlägg är mycket läsvärda - med ett speciellt anslag, finurliga vändningar och en existentiell touch.

TV: Så här glad blir Mathilda när hon får köpa söta tjejkläder M: När Samuel fyllde 22 önskade han sig en pic-collagebild av mor och far. Detta var den åttonde som vi lade upp på Fb dagen han fyllde. TH: Återigen är Lydia med och gör stordåd i bygget.

Efter att ha kombinerat familjehemsuppdrag och deltidsjobb som hem- och konsumentkunskapslärare under de senast åren har Mathilda varit hemma och tagit hand om hus och familj på heltid under hösten.  Veckorna har fyllts av skjutsningar, umgängen, vårdrelaterade  besök i massor, avstämningar med socialtjänst och förskola, dokumentation av alla de slag, utbildningar i alternativ kompletterande kommunikation (AKK), TAKK (tecken som AKK) och lågaffektivt bemötande, mer skjutsningar och hämtningar och en hel del second hand-shopping av gulliga (och användbara) barnkläder till D. 

Själv fortsätter jag att försöka få ihop tillvarons vanliga pusselbitar; familj, arbete och församlingsengagemang. Alltid lite väl mycket på alla områden men så har jag ju aldrig riktig köpt in på Tomas Sjödins devis att "Det händer medan du vilar". Skämt å sido, när krafterna tryter, vilket de gör emellanåt, så drar jag i handbromsen och får försöka hitta balansen i livet igen. Jag känner mig välsignad på livets alla områden och hoppas jag/vi kan ge tillbaka lite av det till andra.

Farmor Ingrid har nu bott i stugan i snart två år. Hon är som katten, kommer och går som hon vill och är en naturlig del i familjen. Vi äter tillsammans varje dag och flera gånger i veckan hjälper hon Rakel med läxorna.

Detta var en liten inblick i hur året har sett ut i familjen. Och därmed vill vi önska er en välsignad jul och ett gott nytt år.

/Mattias och Mathilda Bokenblom