När jag och hustrun var med Lyxfällan

Jag och hustrun har faktiskt varit med i ett TV-program på TV3, dock inte Lyxfällan. 1996 var vi med i talkshowen  Reneé och berättade om varför vi väntade med första gången tills vi var gifta. 18 års lyckligt äktenskap och fem barn är ett anekdotiskt bevis på att det var ett bra val, som jag aldrig har haft anledning att ångra.

Lyxfällan är ett av de där programmen som lever på att förmedla ett slags omvänd identifikation till oss tittare. Vi kan till mans brottas med att få pengarna att räcka till i slutet av månaden (därav identifikationen)  men vi har i alla fall tappat greppet om vår ekonomi på det där sättet som stackarna som får hjälp i Lyxfällan har gjort (därav det omvända). Är man av födsel och ohejdad vana en sparsam individ, vilket jag är, ska det mycket till innan man kvalificerar sig till att vara med i en produktion som Lyxfällan. Däremot använde jag den metod som presenteras i programmet för att få en översikt på familjens inkomster och utgifter vid mitt och hustruns senaste budgetsammanträde. Barnens monopolpengar plockades fram. Familjens inkomster lades upp på bordet och sedan drogs det bort utgifter för tionde, mat, bilar, givande, räntekostnader på lånen, sparande, barnomsorgsavgifter kulturskola, försäkringar, busskort, månadspengar till barnen, fredagspizzorna, kläder, el, Ullared, läger, julbestyr, semestrar o.s.v..
Barnsligt - kanske? Pedagogiskt - definitivt!
Jag och hustrun kunde utifrån denna metod ha ett bra samtal och kort- och långsiktiga prioriteringar. Med tanke på att de allra flesta par brukar gräla om pengar lite då och då så kanske detta är en metod för fler att använda.

Hur är ditt sexliv?

Om du valde att klicka in på min blogg enbart på grund av titeln så är du troligtvis inte ensam om det. För några år sedan hade kulturprogrammet Kobra på SVT ett specialprogram om just sex. Tittarsiffrorna var ungefär tre gånger högre än normalt.

Titeln på mitt blogginlägg har ingenting med varken dig eller mig att göra utan är ett citat från en film som betecknas som en av de sämst filmer som någonsin gjorts. The Room hade en budget på sex miljoner dollar när den spelades in 2003. Huvdskådespelaren var även regissör och manusförfattare, vilket var tre fel av tre möjliga. Filmen gick upp på en biograf och lyckades med konststycket att spela in 1800 dollar! Flera biobesökare lär har krävt pengarna tillbaka efter bara 30 minuter.
Filmen var, trots sina högflygande ambitioner, så dålig att den lyckades uppnå en kultsatus. En bedrift i sig. Idag finns det biografer som visar The Room en gång i månaden och människor vallfärdar från hela världen för att se filmen. På Youtube finns vissa scener från filmen utlagd den ena mer bisarr än den andra. Vill man få en snabb överblicka av filmens handling kan man med fördel se Youtubeklippet Everything wrong with The Room in 8 minutes or less. Språket i klippet lämnar en del övrigt att önska men analyserna är tämligen spot on.

Jag kan nämna att en av skådespelarna i filmen skrev en bok om själva filminspelningen av The Room. Filmen baserad på den boken kommer att premiär under 2014.

Det oranga kuvertet - en studie i åldersångest

I veckan damp det ner två brev. Ett från Skattverket och ett från Pensionsmyndigheten. Det ena brevet brukar innehålla relativt goda nyheter, det andra är en djupstudie i min generations största ekonomiska framtidsutmaning (klimathotet undantaget förstås).
De allra flesta skattebetalare brukar nämligen få tillbaka på skatten, inklusive undertecknad.  Pengarna brukar dessutom dimpa ner ganska lägligt, antingen före eller precis efter semestern. Det oranga kuvertet däremot är en skräckläsning för alltför många arbetstagare. Mellan tummen och pekfingret innebär pensioneringen redan i dag  en halvering månadsinkomsten för stora grupper. Utifrån min horisont ser jag ingenting som får mig att tro att kvonten mellan pensionens belopp och min sista lön som förvärvsarbetare kommer att stiga under de kommande åren, snarare tvärtom. Låt mig därför göra fem ganska dystra förutsägelser om framtiden på detta område. Kom ihåg vart ni läste dem först :).

• Antalet reportaget om människor som inte klarar sig på sin pension, trots att det har arbetat hela livet, kommer att bli allt fler för varje år som går.
• Pensioneringen kommer inom tio år att få epitetet "Den nya kvinnofällan", eftersom många kvinnor får en så låg pension att de upplever att de inte har "råd" att separera från sina män.
• Debatten om att jobba längre kommer att blossa upp allt oftare och få allt mer utrymme i den offentliga debatten. Riklinjen för önskad pensioneringsålder kommer till slut att kopplas till medellivslängdens utveckling.
• Fredrik Reinfeldst uttalande om att arbeta till 75-års ålder kommer  redan år 2025 att framstå som oerhört framsynt.
• Inom tio år kommer flera av pensionssystemet i Västvärlden, dock inte det svenska, att stå inför hotet om att fullständigt bryta samman.

Usch för elaka barn!

Efter det att jag och Mathilda hade fått tillökning i vår familj brukade vi åka och hälsa på min farmor Anna. När vi satt och samtalade i hennes köket och hon höll den lilla pojken (flickan) i famnen så frågade hon alltid:
- Är han (hon) snäll?
Jag tror att det är fler än vi som har fått den frågan från den äldre generationen. Naturligtvis så förstår jag precis vad min farmor menade men jag kunde inte låta bli att svara:
- Ja farmor han är snäll. Vilken tur vi hade att vi inte fick ett elakt barn.

Jag tror aldrig att min farmor uppfattade mitt försök att vara lite rolig. Hon tillhörde liksom inte den ironiska generationen. Men medge att uttrycktet "snälla barn" är lite problematiskt. Om ett smidigt barn, som äter som det ska, sover och är allmänt lättsamt, defineras som snäll, vad är då ett barn som ... Ja ni förstår själva.  Det resonemanget faller liksom på sin egen orimlighet  även om tanken att det finns spädbarn som  medvetet skriker och lever rövare, för att på så sätt göra livet odrägligt för sina föräldrar, är ganska intressant i sig.

"Snälla barn" är dock inte det värsta uttrycket jag vet när det gäller barn. Men mer om det i ett annat inlägg.

Några tankar om att bli pappa - igen.

Vän av ordningen förstår att oavstående rubrik är helt fel. Pappa är en inte en kontinuerlig variabel utan en binär sådan.  Den som har fler barn är inte mer pappa än den som har färre. Antingen är man pappa, eller så är man det inte. Men nu när barnaskaran i hemmet har utökats med ett barn till så känns det ändå som att bli pappa, en gång till.

För många år sedan, när  familjen Bokenblom bara bestod av mig och Mathilda, en son och en dotter i hustruns mage, sa jag att jag till en grupp bekanta att jag ville få alla mina barn innan 33 års ålder. Min något grumliga tanke var nog att jag vill att samtliga barn i familjen skulle vara myndiga det år jag själv fyllde 50, för vem, tänkte jag då, orkar leva småbarnsliv när man är 40+ ? Så blev det nu inte. Rakel föddes samma år som jag fyllde 35. Om det var någon som tyckte det var i senaste laget så var det snarare våra barn än jag och hustrun. De äldsta barnens kommentar när vi berättade om graviditeten var: "Ha, det tror vi inte på, ni är för gamla för sånt." Vad "sånt" var förtydligades aldrig men Deborah tog tillfället i akt och att berätta för Lydia, då knappt två år, att detta nu innebar att mamma och pappa aldrig skulle få någon tid för henne mer.

Under de år som följt sedan Rakel föddes har jag mentalt bockat av alla de göromål som är förknippade med småbarnsåren. Been there, done that, survived!

Sluta mata med sked - check
Sluta springa på BVC i tid och otid - check
Slutat med blöjor - check
Slutat med bakåtvänd bilbarnsstol - check
Slutat behöva gå upp tidigt på lördagarna - check
Slutat hämta på dagis - nästan check

Nu får jag som drygt 40-åring alltså  börja om en gång till. Lite av ett livets ironi kan tyckas. Kan dock konstatera att tankarna på blöjbyten och eventuella nattvak är mindre skrämmande nu än de var för 15 år sedan. Övning ger färdighet och med ålder kommer erfarenhet.

Några film- och tv-serietips under ledigheterna

Det återstår några på jul- och nyårsledigheterna för några av oss. Här kommer mina och sonens tips på sevärda filmer och tv-serier.

En långvarig förlovning
En fantastisk film. Handlingen utspelar sig åren efter första världskriget. Filmen är ett spännande romantiskt drama.

Sanningen om Rödluvan
En animerad pärla som aldrig fick den uppmärksamhet som den förtjänade. Den hejdlösa flörten med filmen Örnnästet i slutet är underbar. Versionen med svenskt tal är betydligt bättre än det engelska.

Rocky 4
En modern David möter Goliat berättelse. En klassiker i boxningsgenren.

Arrested development
En tv-serie som jag och sonen har börjat följa på Netflix. Mycket underhållande om en mycket dysfunktionell familjs vedermödor. Avsaknaden av sex och snusk drar oxå upp betyget.

Iron Man
Första filmen om Iron Man har ett djup som saknas i många andra actionrullar. Förändringen i karaktären Tony Starks liv är minst lika intressant som de manifica actionscenerna.

District 9
En science fiction - film med ett djup som många filmer i den genren saknar. Avsaknaden av kända Hollywood-karaktärer är  befriande.

Serinity/Firefly
Jag medger, jag är svag för science fiction. Serenity fick fyra stolar av SVT filmrecensent när den kom ut för ett antal år sedan. Filmen bygger på TV-serien Firefly (samma skådespelare i både film och serie). Tyvärr fick varken film eller TV-serie den uppmärksamhet de förtjänade.

Kalle och chokladfabriken
Jag kan inte få nog av denna sedelärande berättelse. Johnny Depp gör en fantastisk tolkning av chokladfabrikanten Willy Wonka.

Pacific Rim
Historien om 70 meter höga robotar som slåss mot Godzilla-liknande monster som kommer upp ur havet från en annan dimension innehåller varenda klisché som finns. Filmen levererar precis allt det som den utlovar, varken mer eller mindre, och vi älskade varje minut av den den.

Sharnado
Jag har inte sett filmen , men trailern har blivit en succé på Youtube. En moderna klassiker från 2013.

Our annual Christmasletter

My wife convinced our son to translate our annual Christmasletter.  I think he did a pretty good job. Here is the outcome.
/Matt

After writing Christmasletters for 15 years, yes, that is the number of years many of you have had put up with my highly subjective description of the latest year in the family´s life, I’ve tried to renew the form somewhat. 2011 was the year when I tried to describe the latest 12 months by using numbers, 2012 on the other hand I told you about events in chronological order and this year the Christmasletter is like a top 10 list with the years tops and bottoms.

The longest cold

In the beginning of September the coughing began and in the middle of November, after inflammation in both throat and eyes, taking medicin and two and a half weeks of absence from work, Mathilda was finally healthy again. 10 weeks of constant cold took its toll on both me and her. 

Biggest U-turn

Samuel started the ninth grade this fall. His attitude towards school and his studies was completely different than the one he had during the previous year. This was reflected in his (already good) grades. Two weeks internship on the local newspaper was also a fun experience.

The year’s building project

The last summer our new 36 square meters storage building was barely reaching over the ground. This year it grew substantially. In May we raised the walls and in August, in time for Mattias’ birthday, the house was nearly intact.

The year’s building project no 2

This spring we were approved by Örebro’s municipality to become foster family. While waiting for a possible placing of a child in our home we let the handymen split our living room upstairs into two and install windows in the roof of one of the large wardrobes. In a couple of days we had ourselves one and a half more rooms in the house.  

The year’s extension

After nine years our old sandbox disappeared (mine and Mathildas very first building project). That meant that our football field could expand. Some fantastic games have been had on that field during this very summer; me and my wife facing Samuel, Debbie and Lydia.

The year’s business trips

 Travelling with work is only glamorous for the ones who never have to travel with work. This year Mattias had the privilege, however, to visit Visby during Almadalsveckan (a week when the politicians of Sweden gather there to debate etc.), Paris during one of its most beautiful summer weeks and the EU-parlament in Brussels this autumn. Three travels that each and everyone gave many exciting impressions and angle of approaches.

The year’s Brenda Brave

This fall Lydia jumped over first grade started second grade and she really, really likes her new class. Every Thursday she and little sister, Rakel has been taken the bus from school into the city to attend to her dance class.

The year´s best investment

Sending our kids to bible camps cost a small fortune, but it has been worth every penny.

The year’s best purchase

We have a tradition that goes years back of ending the week with a visit to the indoor swimming pool (and then eating pizza and candy in front of the TV, better know in Swedish as  Fredagsmys/Friday cozy). The hefty discount on the local adventure bath  year-cards were therefore this year’s best investment. The year’s family trip

The trip of the year

Our kids have barely left our country’s borders. It was finally time in May. The four days visit to London was an adventure (not least because of our car broke down on the way to the airport and we had to take a cab down to it). Bustling around central London with the whole family all the time was somewhat of a challenge. All the kids were very pleased though.

Biggest party

The 17:e August I celebrated my 40^th birthday. Close to 100 guests came and during the day 7000 kronor (1080 US dollars) was raised for the Hannaschool’s (in Emuriakin, Kenya) libary.

The year’s effort

In a service couple of weeks ago me and my wife was getting credit for our garden. That was of course nice but credit goes to the one who deserves it.  The garden would not have grown nor would we be able to solve our weekday logistics without Grandma Ingrid.

The year’s best baker

In our home there is a struggle between Mathilda and the youngest daughter, Miriam. It isn’t easy choosing between Mathilda’s homebaked princess-cakes for every birthday or the daughters increasingly esthetically pleasing pastries.

The year’s newcomer

In May we ventured into a new contact family mission. Every other weekend a charming little three year old boy comes named Steven to live with us. Rakel and he are close to inseparable when he is home with us.

The year’s ego-boost

The year’s ego-boost was most definitely when me and S.F ran up on the stage of a children’s-meeting on Torp, a conference, to the tunes of Survivors “Eye of the Tiger” to tell them about our contest “Position X” while they all, 350 kids, yelled in excitement.

The year’s blogger

In February I started blogging. My thoughts about everything from heaven to earth scribbled down in one and the same place. A “40-years crisis” my family claimed, (Yes we did! //Samuel), but half a year later the son began blogging as well. He writes in nearly perfect English and the theme is always movies. A very readable blog with other words (Yes it is! //Samuel).

The funniest involvement

If I would describe me and the wife with one word it would probably be “dedicated”. Sometimes I may wonder how we make it. And the answer is that we don’t. The thought that you should make everything in time is an illusion. But the things we do make in time are the things that we prioritize. One of so many highlights during the year was the church’s Christmas market during first of advent where every krona goes to helping children in Tanzania and Kenya to get a better future. The whole family is helping, before, during and after and it is sooo fun (but relieving when it’s over). This year over 70 000 kronor (10 807 US dollars) were raised for the good cause.

The year’s party 2

Is in fact next year’s party. The 16^th August kl 14-21 you are welcome to our place to celebrate my beloved wife who turns 40. Since Mathilda already has everything she could wish for and more, it would be appreciated if you could give a gift in form of money to the Hannaschool in Kenya. This time the money will go to books for the school’s library.

The worst logistic

This fall both Miriam and Debbie started a new school. The school is called Grenaldjärdskolan and is a Christian free school in the eastern part of Örebro. This means that we have five children that should be driven to one preschool and three schools. Coordinating pickups and liftoffs, not least when all the four eldest kids have activities to attend to at the culture-school after their regular school, has been somewhat of a predicament. Everything has been working fine though. The kids are all very good at getting around to their different activities themselves.

The year’s shopping…

is performed during the November break nowadays. The wife and the four oldest children plus grandma wakes up in the middle of the night to take a bus 200 miles to a large mall, GeKås, in Ullared. Me and Rakel are happy to not go there, at least I am.

The year’s Do-now-immediately thing

The last week in May it happened. Mathilda wanted to make a tree-house, or rather a house around a tree. It is odd that the person who comes up with the idea and the one who actually makes the vision come true often are two different persons. Anyhow, the mini house was there when the weekend was over.

The year’s most awful task

When the cold came back to Sweden in Mars the sewerpipe froze to the ground. To get the poop and pee water away from the house demanded a bit of manual labor. Thankfully we do have nice neighbors that can helped with the right tools.

A BLESSED CHRISTMAS (in arrears) and A HAPPY NEW YEAR wishes THE BOKENBLOM FAMILY