För knappt 10 år sedan släppte hustrun bomben i vår familj. Hennes erkännande kom utan någon som helst förvarning och tog undertecknad flera år att komma över. Mathilda berättade att hon inte tyckte om tacos. Vilken chock. De gastronomiska grundvalarna i familjen Bokenbloms hems skakade och saker och ting blev aldrig som förrut igen, även om vi valt att lägga den så kallade TexMex incidenten bakom oss och gå vidare med våra liv.
För några veckor sedan släppte min son en nyhet som nästan fick lika stora konsekvenser. Han avslöjade min antagligen mest förekommande tics. Under årens lopp har jag lagt mig till med otyget att göra ett väsande/sugande läte (typ lllsss). Detta läte gör jag tydligen lite då och då. Enligt min familj är det vanligast vid de tillfällen då jag tycker att jag själv har sagt något roligt eller kvickt (vilket tyvärr inträffar ganska ofta). Vill det sig riktigt illa lutar jag huvudet bakåt och gör mitt väsande läte. En liten tröst i det hela är att mina äldsta barn hävdar att det finns de i vår bekantskapskrets som har värre tics än vad jag har.
tisdag 24 september 2013
Tecken på att man är stor familj - tecken 9
Enligt SCB har en procent av Sveriges barnfamiljer fem barn eller fler. Under året kommer jag lite då och då dela med mig av mina iakttagelser rörande denna familjegrupp. Min egen lilla Familjen
annorlunda light skulle man kunna säga.
Det nionde tecknet på att man är en stor familj är att skillnaden i arbetsinsats mellan att lag mat till 7 eller 17 middagsgäster är i det närmaste obefintlig.
annorlunda light skulle man kunna säga.
Det nionde tecknet på att man är en stor familj är att skillnaden i arbetsinsats mellan att lag mat till 7 eller 17 middagsgäster är i det närmaste obefintlig.
Min största synd
När jag började mitt bloggande för ett drygt halvår sedan var det delvis uttrycket för att jag vill ha en möjlighet att "skriva av mig" viss saker. För det mesta har det blivit små trivial iakttagelser från vardagen, ibland har jag gjort ett inlägg i den ekonomiska debatten och en och annan mer eller mindre intressant anekdot har det också hunnit bli. Någon gång har det hänt att jag har tangerat ett lite allvarligare ämne. Dagens inlägg får nog sägas tillhöra den senare kategorien.
Jag tror mig någon ha hört någon säga något i stil med att våra största tillkortakommanden som människor har inte med vad vi gör, utan med det som vi låter bli att göra.
David Wilkerson, pastorn som lämnade den trygga landsortsförsamlingen i slutet av 50-talet för att börja arbeta med New Yorks tonårsgäng, lär ha sagt att svensk kristenhets största synd är dess apati. Apati kan definieras som avsaknad av sinnesrörelser, en likgiltighet och känslolöshet. Ett tillstånd som kanske bäst sammanfattas av tonåringens uttryck "Vem bryr sig".
Huruvida jag är apatisk eller inte, vet jag faktiskt inte. Däremot är jag tämligen säker på att jag lider av en elakartad släng av bekvämlighet. Det är en välfärdsåkomma som i sin värsta form faktiskt tar sig ungefär samma uttryck som apatin, d.v.s. man gör ingenting. Det är inte så att jag är oberörd av det som sker i min omgivning, tvärtom, men över resan från att bli känslomässigt eller intellektuellt berörd av något till att sätta sig själv i rörelse och agera, lägger sig bekvämligheten allt som oftast som en blöt filt. Ibland försöker jag rationalisera bort konsekvenserna av min bekvämlighet med en rad välgrundade och goda argument; argument som väldigt ofta handlar om allt som jag, rätt eller fel, redan tycker mig göra, eller om det ansvar jag faktiskt har och tar för mina allra närmaste, eller hur ansträngande det skulle bli att engagera sig i en annan människas liv. Rationaliseringsstrategin är dock något av en återvändsgränd, inte minst i ljuset av Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Jag tror inte att männen som passerade förbi den slagne mannen vid vägkanten var genuint onda, men där och då valde, eller rättare sagt lät de andra åtaganden väga tyngre än hjälpa en medmänniska i nöd. Det är smärtsamt att konstatera att jag, trots denna insikt, upplever att jag har så mycket lättare att identifiera mig med de två männen som passerade än med han som stannade.
Med detta sagt så tror jag att det finns en väg framåt. Men det får bli nästa blogginlägg.
Jag tror mig någon ha hört någon säga något i stil med att våra största tillkortakommanden som människor har inte med vad vi gör, utan med det som vi låter bli att göra.
David Wilkerson, pastorn som lämnade den trygga landsortsförsamlingen i slutet av 50-talet för att börja arbeta med New Yorks tonårsgäng, lär ha sagt att svensk kristenhets största synd är dess apati. Apati kan definieras som avsaknad av sinnesrörelser, en likgiltighet och känslolöshet. Ett tillstånd som kanske bäst sammanfattas av tonåringens uttryck "Vem bryr sig".
Huruvida jag är apatisk eller inte, vet jag faktiskt inte. Däremot är jag tämligen säker på att jag lider av en elakartad släng av bekvämlighet. Det är en välfärdsåkomma som i sin värsta form faktiskt tar sig ungefär samma uttryck som apatin, d.v.s. man gör ingenting. Det är inte så att jag är oberörd av det som sker i min omgivning, tvärtom, men över resan från att bli känslomässigt eller intellektuellt berörd av något till att sätta sig själv i rörelse och agera, lägger sig bekvämligheten allt som oftast som en blöt filt. Ibland försöker jag rationalisera bort konsekvenserna av min bekvämlighet med en rad välgrundade och goda argument; argument som väldigt ofta handlar om allt som jag, rätt eller fel, redan tycker mig göra, eller om det ansvar jag faktiskt har och tar för mina allra närmaste, eller hur ansträngande det skulle bli att engagera sig i en annan människas liv. Rationaliseringsstrategin är dock något av en återvändsgränd, inte minst i ljuset av Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Jag tror inte att männen som passerade förbi den slagne mannen vid vägkanten var genuint onda, men där och då valde, eller rättare sagt lät de andra åtaganden väga tyngre än hjälpa en medmänniska i nöd. Det är smärtsamt att konstatera att jag, trots denna insikt, upplever att jag har så mycket lättare att identifiera mig med de två männen som passerade än med han som stannade.
Med detta sagt så tror jag att det finns en väg framåt. Men det får bli nästa blogginlägg.
måndag 16 september 2013
Vad är det som gör den finska skolan så bra?
Det granskande radioprogrammet Kaliber i P1 blandar rena kalkoninslag med intressanta reportage. I söndags lyfta programmet fram hur svenska studenters sjunkande läsförståelse tvingar universiteten att sänka sina kvalitétskrav. Men medan svenska elever och studenter presterar allt sämre så fortsätter finska elever att leverera. Vad är det som gör den finska skolan så bra? Inte vet jag, men det verkar som att alla, oavsett ideologi eller politisk färg, kan hitta sin egen huvudanledning.
Lärarförbunden kan tala om högre löner i för lärarna i Finland.
Konservativa debattörer kan tala om ordning och reda, katederundervisning och avsaknad av grupparbeten á la Sverige.
Lutar man åt vänster lyfts betydelsen av enhetskolan fram, d.v.s. avsaknaden av friskolor.
För Sverigedemokraterna är den finska monokulturen, d.v.s. avsaknaden av icke-europeiska invandring, förklaringen till de finska resultaten.
Lärarförbunden kan tala om högre löner i för lärarna i Finland.
Konservativa debattörer kan tala om ordning och reda, katederundervisning och avsaknad av grupparbeten á la Sverige.
Lutar man åt vänster lyfts betydelsen av enhetskolan fram, d.v.s. avsaknaden av friskolor.
För Sverigedemokraterna är den finska monokulturen, d.v.s. avsaknaden av icke-europeiska invandring, förklaringen till de finska resultaten.
En ensam röst
Om Johannes döparen står det i Biblen att han var en röst som ropade i öknen; underförstått en budbärare, en sanningssägare, som många i den tidens etablisemang valde att ignorera. Samma uttryck skulle jag vilja använda om Andreas Cervenka i Svenska Dagbladet. Hans krönikor i tidningen näringslivsdel är otroligt träffsäkra, inte minst när han varnar för de obalanser och bubblor som dagens ekonomiska politik är på väg att skapa. Hans senaste krönika Har vi skapat ett monster? tar upp det faktum att de åtgärder som ska ta oss ur krisen, tenderar att plantera fröet till nästa kris.
För tillfället stimulerar stora delar av världen sin ekonomi genom att använda penningpolitiken för att hålla räntorna på en artificiellt låg nivå. Det håller ekonomin igång men framförallt så brukar det resultera i en värdeökning på aktier och bostäder. Trevlig för den som redan äger sin bostad och redan har ett sparande, men ekonomisk tillväxt som bygger på ständigt ökad bankutlåning är dock inte hållbar i längden. Förr eller senare måste någon betala notan. Tiotusenkronorsfrågan för dagen är hur länge man kan fortsätta att skjuta den framför sig.
För tillfället stimulerar stora delar av världen sin ekonomi genom att använda penningpolitiken för att hålla räntorna på en artificiellt låg nivå. Det håller ekonomin igång men framförallt så brukar det resultera i en värdeökning på aktier och bostäder. Trevlig för den som redan äger sin bostad och redan har ett sparande, men ekonomisk tillväxt som bygger på ständigt ökad bankutlåning är dock inte hållbar i längden. Förr eller senare måste någon betala notan. Tiotusenkronorsfrågan för dagen är hur länge man kan fortsätta att skjuta den framför sig.
Mina okända och totalt värdelösa talanger
Jag har några dolda talanger som få utanför min familj vet om. Talanger vars värde man kan diskutera värdet av. Här kommer dem:
Jag har förmågana att känna igen ett Jehovas Vittne på 150 meters håll.
Jag kan utan problem se en fotbollsmatch, två filmer och en tv-serie samtidigt på TV och få ut någonting av det.
Jag har en otäck förmåga att genomskåda vem som är mördaren i tv-serien Elementry (ingen annan tv-serie dock)
Frågan är vad dessa talanger säger om mig. För att citera Sanningen om Rödlovan 2, those talents "are disturbing on so many different levels".
Jag har förmågana att känna igen ett Jehovas Vittne på 150 meters håll.
Jag kan utan problem se en fotbollsmatch, två filmer och en tv-serie samtidigt på TV och få ut någonting av det.
Jag har en otäck förmåga att genomskåda vem som är mördaren i tv-serien Elementry (ingen annan tv-serie dock)
Frågan är vad dessa talanger säger om mig. För att citera Sanningen om Rödlovan 2, those talents "are disturbing on so many different levels".
fredag 13 september 2013
Svaret på frågan om livet, universum och alting
Vi som läst Liftarens guide till galaxen vet att svaret på frågan om livet, universum och allting är 42. Svaret på frågan om manlig personal städar inne på kvinnornas avdelning är .... nej. Bara så att ni vet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)