Min 40-årskris i backspegeln

"En medelålderskris är en upplevelse som många personer, speciellt män, möter när de kommer in i 40- och 50-års åldern. Man börjar ifrågasätta sitt liv och börjar vara  på ett nytt sätt."
                                                                                                            www.bra-att-veta.se

Häromdagen hade den kristna dagstidningen Dagen en fråga på sin Facebook-sida, "Hur upplevde du din 40-årskris?". Trogna läsare av min blogg vet att jag vid vissa tillfällen, halvt på skämt, halvt på allvar, har tangerat detta ämne i några mina inlägg. Därför kunde jag inte låta en sådan fråga gå förbi obesvarad. Jag skickade ett mejl till redaktören där jag konstaterade att fylla 40 har av någon outgrundlig anledning sammanfallit med en rad förändringar i mitt liv. De allra flesta har varit  positiva.

• Jag har börjat löpträna för första gången någonsin.  Framstegen har inte var dramatiska men ändå påtagliga. I morgon är det dags för årets första organiserade lopp. Förhoppningen är att komma ned mot 46 minuter på milen.  
• Jag har börjat bygga på en gäststuga på 35 kvm. . Jag är mer än väl medveten om mina tillkortakommanden som byggare, men nu börjat jag, efter tre somrars arbete, närma mig slutet.
• Vi har blivit familjehemsföräldrar. Det känns som ett privilegium att få göra den insatsen.
• Sedan två år tillbaka träffar jag en annan man i församlingen till bön och samtal en gång i veckan. En av veckans stora höjdpunkter, eller som det står i Ordspråksboken, "Som järn skärper järn, skärper den ena människan den andra." Ett sätt att tillsammans växa i lärjungaskap.
• Jag har blommat ut i min yrkesroll. Jag har gått från en tämligen misslyckad doktorand till en uppskattad specialist på det företag där jag arbetar. Något sent kan jag tycka, typ tio år efter de flesta andra, men så har jag alltid varit något av en "a late bloomer".
• Jag har gått in som ordförande i församlingen. Jag ogillar egentligen nya utmaningar som jag inte vet huruvida jag behärskar till fullo, men ´när frågan kom från församlingsledningen hade Gud redan förberett mitt hjärta och det kändes overkligt enkelt att säga "ja".
• På det personliga planet har det också varit en resa. Kanske är jag något tryggare som person idag, lite mindre kantig i hörnen och lite mer inkluderande i mitt sätt att vara och relatera till andra.

Några tanker efter en begravning

Idag var det begravningsgudstjänst i vår församling. När en älskad hustru, mamma, mormor, dotter, svärmor, vän och kollega får flytta hem till Jesus mitt i livet finns det förstås många frågor, mycket sorg och oändlig saknad. Gudstjänsten hade sin beskärda del av tårar, precis som det ska vara, men det fanns också ett tydligt stråk av tro, hopp och glädje. Det kristna hoppet om att Jesus verkligen är uppståndelsen och livet och den som tror på Honom ska leva om han än dör (Joh 11:25) lyste verkligen igenom i sångerna, bibeltexterna och minnesordet.

Det som ändå kom att beröra mig mest var den fullsatta kyrkan.  Ungdomar, medelålders och äldre, släktingar, grannar, vänner och kollegor, alla var vi där för att ta avsked av en kvinna vars liv har berört våra liv. Den fullsatta kyrkan är i sig ett vittnesbörd om vilket rikt liv hon levde och vilket arv av goda gärningar och ljusa och varma minnen hon lämnar efter sig. Det var  fler än jag som spontat gav uttryck för vilket tilltal detta var, att ett liv, förvandlat och använt av Gud, fullt av omsorg och engagemang, kan få betyda så mycket för så många. Tack E.!

Mitt liv som sexbarnspappa - första året!

Idag är det precis ett år sedan vår familj växte från sju till åtta. Vanligtvis har man nio månader på sig att förbereda sig på att bli en till i familjen, i vårt fall tog det tre veckor. Frågan om vi kunde tänka oss att ta emot en liten pojke kom från socialen i slutet av februari, två dagar innan vår familj skulle åka upp till fjällen med Mathildas sida av släkten. Sedan gick allt mycket fort och den här helgen för ett år sedan åkte jag och hustrun ned till Småland och hämtade den pojke som de sociala myndigheterna  anförtrott i vår vård. Det var en resa med många känslor. Jag känner oerhörd respekt och tacksamhet till den personal som tog hand om C. under den tid då socialtjänstens utredning pågick. Deras engagemang och värme var beundransvärd. Jag vill också erinra mig att jag kände mig ganska ödmjuk inför hela uppgiften att bli familjehemspappa till en så liten knodd. Det fanns också en glädje uppblandad med visst vemod. En glädje över att få göra en insats men också en sorg över att den insatsen behövs. När ett barn placeras i ett familjehem på det sätt som skedde med C. får man komma ihåg att det (ofta) också finns biologiska föräldrar, mor- och farföräldrar, kusiner, fastrar, morbröder och kusiner som berörs. För mig har det var en lärdom att förstå och respektera den sorg som placeringar av barn skapar hos barnens biologiska släkt.

Året som ligger bakom har varit fyllt av en massa händelser som inte passar sig att "outa" på en blogg. Men jag skulle kunna beskriva året som

1. intensivt - vi har haft vår beskärda del av nattvak under året, då det varit minst sagt segt och tungt att ta sig ur sängen på morgonen. Samtidigt har det varit ett år som varit lugnare är än normalt. Att en vuxen i familjen är hemma ger ett annat tempo.
2. lite pysslande  - att bli sexbarnsföräldrar mitt i en skoltermin är inte jättesmidigt, vid ett tillfälle träffades jag och Mathilda på Arlanda flygplats och gjorde en överlämning av barn.
3. fantastiskt roligt - en charmigare pojke än C får man leta efter och våra äldre barns kärlek till familjens nya medlem går inte att ta miste på.
4.  inspirerande - det är när vi ger som vi får. Som familj har vi fått fantastiskt mycket tillbaka under det här året. 

Under det här året har vi aldrig ångrat att vi tog steget och anmälde vårt intresse som familjehem. Jo,kanske en sak. Vi skulle kanske ha anmält vårt intresse tidigare.

Oväntade förändringar

De av er som känner min fru vet att hon har ganska mycket energi. Hon tänker större än vad jag gör och ser oftast möjligheter där jag ser svårigheter. Studier, arbete, barn och hus har aldrig varit en förevändning för henne att inte engagera sig i det som hon tycker har varit viktigt eller roligt. Det kanske inte är så konstigt att ett av hennes favoritord är Prioriteringar.

Efter snart 20 års äktenskap börjar jag så smått vänja mig vid att det kan hända saker och ting snabbt när hustruns kreativa sida går igång. Innehallen hade t.ex.en färg när jag åkte hemifrån häromdagen och en annan när jag kom hem.

Vi några tillfällen har jag kommit hem och tänkt "Är det sant, hur tänkte hon nu?" Här följer min tre i topp lista:

Plats nummer 1: Ölandsresan
Det var en onsdag i mitten av juli för fyra år sedan.
När jag svänger ner till vårt hus, hinner jag precis se vår husvagn skumpa iväg  via den andra utfarten. Då har hustrun packat hela husvagnen, fått in barnen i bilen och beslutat sig för att åka ned till Öland för några dagar semester. Jag var välkommen att komma ner till Kalmar och möta upp när arbetsveckan var klar.

Plats nummer 2: Altangolvet
För fem, sex år sedan hade jag och de äldsta barnen varit iväg på Smajlläger. När jag kommer hem har hustrun på eget bevåg lagt 15-20 kvm altangolv ovanpå carporten som vi jobbat med under försommaren. Bra blev det dessutom.

Plats nummer 3: Hallonhäcken
När jag kom hem häromdagen efter jobbet (anar ni ett mönster?) hade hustrun gått lös på den del av hallonhäcken som inte blev iordninggjord när vi flyttade ut till vårt hus för 11 år sedan. Till saken hör att häcken, eller rättare sagt hallonsnåret, är modellen större. Vi talar nog närmare 50 kvm. Stenbumlingar hade flyttats på. Hallonplantor var omplanterade, jorden var uppluckrad och färdig för att besås med gräsfrön.

Skärmtid

Jag tror att få föräldrar idag inte brottas med frågan om skärmtid. Hur mycket ska ens barn få sitta framför en skärm per dag? För ett tag sedan införde vi en 10-18 regel hemma hos oss. Skärmar får vara på fram till kl 10:00 på helger (vardagar har ju inte varit något problem eftersom skolan börjar kl 8:00) men inte sättas på förrän kl 18:00 på kvällen. Denna regel efterlevs hyffsat, även om våra äldre barn ibland försöker tänja på gränserna och jag och hustrun ibland, på grund av någon yttre omständighet,  tillåter att skärmar sätts på lite tidigare. På senare tid har vi dock fått komplettera ovan nämnda regel med ytterligare restriktioner. Routern stängs av kl 23:00 varje kväll utom på fredagar. Denna regel tillkom eftersom det framförallt på loven går att utöka antalet skrämtimmar per dygn dramatiskt genom att lägga sig först kl 03:30 på natten och stiga upp kl 14:30 på eftermiddagen.

Personligen kan jag tycka att även det ny regelverket är relativt generöst. De innebär man utan större ansträngning kan tillbringa 30-35 timmar per vecka ute på nätet. Alla familjemedlemmar är dock inte lika övertygade om reglernas förträfflighet. Diskussionernas vågor har periodvis gått höga och kritiken mot systemet har inte låtit vänta på sig. Dock, efter att sett ett av mina barn ta sig kvällsmat i köket bärandets runt på sin laptop hela tiden som en zombie, troligtvis för att inte gå miste om det utspelade sig på skärmen, vill  jag faktiskt påstå att våra skärmregler fyller en viss funktion.

Konsten att kunna säga nej

Ett inlägg från våren 2013:

Förra året vid den här tiden (d.v.s. våren 2012) fick jag göra en omprövning av min engagemang. Kroppen började skicka små varningssignaler och jag märkte att lusten och glädjen i en del uppgifter var på väg att försvinna. Att säga nej är ingen jag är van vid att göra men just den här gången tog jag signalerna på allvar och meddelade berörda parter att jag tyvärr var tvungen att ta en paus från viss uppdrag, för att istället prioritera andra. Kyrkbyggets ekonomigrupp och  att predika på en någorlunda regelbunden basis i kyrkan, var två sådan områden som fick stå tillbaka.

Förra hösten, strax efter det att skolan hade börjat, lade jag verktygen på hyllan och tog paus från alla byggprojekt. Det blev inget hamrande, målande och sågande under hela hösten.  Hustrun och jag valde att istället prioritera annat, som att få livspusslet med fem barn att fungera.

Att säga nej till sådant som man tycker  är både roligt och viktigt är smärtsamt, men ibland är det helt nödvändigt. Livet är inte en sprintlopp, inte ens ett medeldistanslopp utan mer av ett maratonlopp där det är viktigt att hushålla med krafterna för att orka komma till mål. Ibland får man minska på steglängden och frekvens under en period för att sedan kunna växla upp igen under ett annat skede i loppet.

Ibland är är det tråkigt att ha rätt

För ganska precis ett år sedan skrev jag ett inlägg om de rödgula kuverten från pensionsmyndigheten som dimper ner i brevlådan den här tiden varje år. Jag gjorde bland annat följande förutsägelse:
Antalet reportaget om människor som inte klarar sig på sin pension, trots att det har arbetat hela livet, kommer att bli allt fler för varje år som går."Vidare skrev jag: Pensioneringen kommer inom tio år att få epitetet "en nya kvinnofällan", eftersom många kvinnor får en så låg pension att de upplever att de inte har "råd" att separera från sina män.
Jag medger villigt att gissningarna ovan inte är några högoddsare. Men dagens reportage i Aktuellt med rubriken Experten varnar: Kvinnor kan hamna i pensionsfälla gav mig delvis rätt, tyvärr. Intervjun med Elvy 76 var tuff att titta på, för den visar så tydligt på vilka svårigheter som utformningen av dagens pensionssystem skapar, inte minst för relativt lågavlönade kvinnor.

 

Örebro - två städer i ett

Häromdagen hade DN ett stort uppslag med en riktig pseudonyhet - Segregationen ökar i vårt land! Är det verkligen någon som har kunnat undvika den utvecklingen, undrar jag? Med detta sagt ska jag ändå ge DN en eloge för de uppgifter som tidningen tagit fram om hur segregeringen ökat de mellan åren 1991 och 2013. De interaktiva graferna från Sveriges 30 största städer, som finns på tidningens hemsida, gav dessutom en utmärkt fördjupning till artiklarnas innehåll.

Kartan ovan över Örebro kommun illustrerar väl den ekonomiska och sociala utdelningen i staden. Genomsnittsinkomsten i miljonprogramsområdena är lägst i kommunen. Allra lägst är inkomsten i det område i Vivalla (se den svarta ringen på kartan) där andelen  familjer från en visst krigshärjat land i Afrika är som högst. I denna del av Vivalla är genomsnittsinkomsten lika låg som på Studentgatan vid Örebro universitet! Jag tycker verkligen synd om de kommunalpolitiker och tjänstemän som med hjälp av olika projekt och program kämpar för att vända på utvecklingen, men som ser skillnaderna mellan de som redan har och de som inte har bara öka över tid. Och jag lider med de människor som inte vill något annat än att få ha ett riktigt arbete och vara en del av samhället, men som hamnat i ett utanförskap.

Segregationen har jag länge ansett vara en vårt lands största utmaningar. Vårt lands oförmåga att integrera de människor på arbetsmarknaden  som kommit till vårt land de senaste tjugo åren är tragedi för de individer som berörs, ett enormt resursslöseri för samhället och numera en bidragande orsak till det så kallade utanförskapet. Sedan valet har frågorna om immigration och integration kommit högre upp på den politiska dagordningen. Sverigedemokraternas framgångar i höstens val och den politiska turbulens som det skapade har säkert bidragit till denna utveckling. (Tyvärr kan jag tycka att de förslag som kommit fram från borgerligt håll mest liknar plakatpolitik och ett skuldbeläggande av invandrarna, medan den rödgröna regeringens förslag till största del var en massa floskler staplade på varandra.) Kostnadsutvecklingen i statsbudgeten för posterna immigration och integration kanske också har bidragit. Men det kan också vara så att politikerna på riksnivå har börjat uppmärksamma det som deras partikollegor på lokal nivå redan har märkt av - det relativt stora antal asylsökande som söker sig till Sverige just nu resulterar i en mycket ansträngd situation i många kommuner.

* Bostäder finns där jobb saknas och vice versa. Trångboddheten som ökar i storstäderna ökar primärt i områden med hög andel människor med utländsk bakgrund.
* Nyanlända barn tenderar att hamna på skolar där andelen elever med utländska bakgrund redan är mycket hög och där meritpoängen rean är låga. Därmed ökar de pedagogiska utmaningarna på dessa skolor än mer. Det har skrivit ett antal artiklar om just detta i de stora svenska morgontidningarna den sista veckan.
* Även om det finns läkare och ingenjörer bland de som söker sig till Sverige har de flesta nyanlända en generellt sett en relativt låg utbildningsnivå. Det finns med andra ord en stor matchningsproblematik på arbetsmarknaden för nyanlända.

Som jag skrivit tidigare så ligger orsaken till dagens situation inte hos de människor som söker sig till Sverige, utan hos systemet. På svåra problem finns det dock sällan enkla lösningar, i så fall skulle de redan vara lösta. Låt mig exemplifiera genom att illustrera de tre vägar som jag ser som möjliga i dagsläget:
Alternativ 1: Reducera inflödet av asylsökande och anhöriginvandring. Minskar nettoinvandringen minskar trycket på välfärdssystemen. Detta alternativ är inte bara moraliskt tvivelaktigt, det löser inte integrationsproblematiken för de som människor som redan finns i Sverige och som vill bygga sig en framtid i detta land.
Alternativt 2: Vi skruvar och vrider lite grann på det redan existerande systemet för integration. Ändrar bidragsnivåer, satsar lite mer på instegsjobb och avsätter mer resurser på fler treårsprojekt i utsatta områden.
Alternativ 3: En genomgripande avreglering av både bostad- och arbetsmarknaden, gärna i kombination med en ny skattereform. En mer dynamiska ekonomi skulle skapa förutsättningar ökad sysselsättning och minskat utanförskap. De ekonomiska potentialen för sådan reformer tror jag är stor, men dessvärre är de inte politiskt genomförbara i dagens politiska landskap.

Mest troligt är naturligtvis alternativ 2. Frågan är dock om mer av misslyckad integrationspolitik från både rödgröna och borgerliga regeringar sida verkligen är lösningen på den nuvarande situationen.
Den risk som jag ser framför mig är att dagens politik kommer att skapa ett utanförskap som primärt bygger på etnicitet och inte på klass. På sikt tror jag att det är förödande för ett samhälle, även för den välmående svenska medelklass som jag själv har privilegiet att tillhöra.

Detta vet jag om dig kära läsare

Jag antar att de flesta av mina läsare någon gång på Facebook har stött på en "10-saker-jag-vet-om-dig-som-läser-detta" lista. De brukar börja med något i stil med
1. Du är en människa
2. Du kan läsa
4. Du tyckte punkt ett och två vara löjliga
3. Du missade att punkten ovanför var hade fel nummer
5. Du gick tillbaka och tittade o.s.v.

Nu påstår jag mig veta något om dig som läser denna blogg. Gör jag verkligen det? På den frågan kan jag svara både ja och nej. Jag vet förstås väldigt lite om just dig som läser detta just nu, men jag vet en del om mina läsare i allmänhet. Eftersom jag är en statistiknörd ( har alltid varit, kommer alltid att vara) har jag mer eller mindre omedvetet har lagt besöksstatistiken på min blogg på minnet. Efter närmare 200 inlägg, med snart 12 000 visningar, om  allt mellan himmel och jord börjar vissa mönster att urskilja sig.

De människor som läser min blogg gör det oftast för att de sett en blänkare för den på Facebook. Besöksfrekvensen på bloggen och det faktum att 98 procent av alla kommentarer på det jag skriver syns på Facebook talar för att så är fallet. Om du läser detta utan att vi är vänner på Facebook får du gärna skriva en kommentar i bloggen för då tillhör du en unik skara läsare. Mitt skrivande har med andra ord inte lyckats bryta igenom kretsen av närmast sörjande.

Den genomsnittliga läsaren av min blogg uppskattar mest när jag skriver om min familj och föräldraskapets glädjeämnen och vedermödor. Ekonomi och politik är genomsnittsläsaren betydligt mindre intresserad av. Däremot finns det en liten grupp läsare som uppskattar mina spekulationer om ekonomins utveckling väldigt mycket, men de är som sagt en mycket liten grupp. De inlägg där jag gör mina egna iakttagelser av livets stora och små händelser, såsom mitt byggande, min 40-årskris och en och annan teologisk reflektion, hamnar i ett slags mellangrupp. Antalet läsare och responsen jag får på denna typ av inlägg varierar oerhört mycket. Variationen på antalet besökare på min blogg kan även bero på att min skrivande är väldigt sporadiskt.  Jag får känslan av att läsarna inte uppskattar mitt oregelbundna skrivande. Jag tror att jag skulle vinna på att publicera ett inlägg i veckan på en bestämd, istället för att leverera dem klumpvis som jag gör för tillfället.

För att veta hur jag ska gå vidare med mitt skrivande, eller om jag ska lägga det helt på hyllan och göra något bättre med min tid, få genomför jag en liten enkät. Du hittar den uppe till höger på skärmen. Var gärna med och ge mig dina inputs.Tack för hjälpen.

Att vara inkluderande

Jag predikade i helgen i den församling jag tillhör. Det händer några gånger per år att jag får det förtroendet. Den här gången talade jag bland annat om behovet av att vara en inkluderande församling. Jag talade bland annat om att välkomna människor, inte bara vid kyrkfikat första gången de besöker församlingen, utan om att också bjuda in människor att dela en djupare gemenskap. Ett angeläget ämne kan jag själv tycka. Människorna som lyssnade på mig verkade mest uppskatta jag vågade erkänna att jag är en person som brottas mycket med min egna tillkortakommanden och misslyckanden i livet.

Det är lätt att bli sig själv nog, både som en familj och som församling. Att vara inkluderande handlar om att se bortanför sig själv och se den andre. Det handlar inte primärt om social kompetens utan snarare om empati och våga kliva utanför sin egen bekvämlighetszon. För vår familj har det i detta sammanhang varit enormt lärorikt att vara första kontaktfamilj och ny familjehem.  Att ha barn boende hos oss har gjort omvärlden lite större för våra barn. Visserligen kan det vara svårt att peka på de direkta effekterna av dessa engagemang, men enbart under det senaste året har flera föräldrar som besökt oss, oberoende av varandra, vittnat om att deras barn, som aldrig träffat våra barn tidigare, känt sig välkomna, trygga och bekväma bland våra barn. En pojke som aldrig deltar i fotbollspelandet på sin skola på grund av gliringar han fått av sina klasskamrater deltog helhjärtat i spontanfotbollmatchen i vår trädgård. En annan pojke som brukar vilja åka hem innan han ens kommit bort (känner igen mig i det från min egen barndom) höll igång i ett par timmar utan att säga ett ljud om att han längtade hem. Spännande hur det lilla kan betyda så mycket.

Missa inte detta klipp

Min dotter Miriam följer, precis som många andra flickor i hennes åldrar, ett antal videobloggar. Oftast är det flickor eller unga kvinnor som berättar om de senaste sminkprylarna och klädesplaggen de har köpt. För egen del har jag min synpunkter på hur välanvänd tid det är följa alla dessa bloggar. Jag får dock erkänna att när jag såg dotterns första egna videobloggsinlägg häromdagen, så blev jag positivt överraskad. Ljudet är kanske lite burkigt men det märks att hon har snappat upp ett och annat när det gäller både innehåll och redigering. Att inkludera en lillasyster, som är stolt som en tupp, var ett vinnande koncept. Minspelet ungefär en minut in i videon är obetalbart. Klicka på länken nedan och njut.

http://youtu.be/RNp8tuGasbY