Mitt liv som gräsänkling - dag tre och fyra

Tredje dagen som "ensamstående" man med sex barn började en smula märkligt. Min mor kom förbi vid kl 8:30 och gav mig en mildare utskällning för att jag hade städat undervåningen kvällen innan. Hon är väl lite orolig för att jag ska lyckas med konsstycket att bränna ut mig under hustruns fem dagar långa frånvaro. Hon verkar inte ha några högre tankar om varken min kapacitet eller simultanförmåga :). Å andra sidan är det trevlig att hon bryr sig och att hon såg att jag hade städat huset! Något annat som var trevligt var att ta med alla barnen och gå och titta på de två äldsta döttrarnas dansföreställning på Hjalmar Bergmans teatern. När barnen var små tog hustrun ett strategiskt beslut att inte uppmuntra dem att börja med någon sport. Motiveringen var att idrottandet efter några år skulle börja kräva träning tre, fyra  gånger i veckan och tävlande på helger, och det bedömde min bättre hälft att vi inte skulle ha tid med med tanke på våra andra engagemang till höger och vänster. Därför fick det bli kulturskolan istället. Dans, teater, piano, mer dans och även musikal har det blivit. Tidigare i vår hade sonen teatergrupp uppspelning på ungdomspjäsen Hyenorna och igår var det alltså dags för den årliga vårföreställningen för dansgrupperna. Det är fascinerande att se hur mycket barnen har utvecklats under åren i kulturskolan och se den gemenskap som växer fram mellan eleverna i de olika grupperna. Det var en trevlig kväll på alla sätt och vis, men nog är både logistik och arbetet med att hålla alla barn nöjda och glada lättare när man är två föräldrar på plats.

Under hustruns fjärde frånvarodag föll poletten äntligen ner. Plötsligt förstod jag varför de senaste dagarna har upplevts som så intensiva och tagit så mycket kraft. Det är inte arbetsuppgifterna i sig, eller det faktum att dagarna börjar kl 06:00 och inte slutar förrän runt midnatt med en matning mitt i,  som är utmaningen.  Nej det är logistiken som är svårigheten. När vi är två vuxna är logistiken sällan ett problem. Då finns det ofta en vuxen hemma med minstingen, i vårt fall undertecknad, och den andra, i vårt fall hustrun,  kan sköta huvuddelen av skjutsandet. När dagarna är så uppstyckade som de har varit den här veckan med besök på BVC, sjukhuset, Hjalmar Bergmanteatern, universitetet, jobbet, universitetet igen och kyrkan, har dagarna fyllts med ett evigt skjutsande fram och tillbaka. Det känns som om jag har fyllt kvoten för att lasta in och ur barnvagnen ur kombin för resten av sommaren.

Mitt liv som gräsänkling - dag 2

Kombinationen av lägga sig sent, gå upp och ge minstingen flaskan klockan halv två och sedan gå upp kl 06:oo är inte optimal. Både kropp och hjärna signalerade ett behov av att tillbringa ytterligare ett antal timmar i horisontalläge. Upp kom jag dock till slut och yngsta barnen var på morgonfritids och förskola endast 10 minuter senare än vanligt

Jag är kanske en väldigt enklespårig individ men jag tenderar att bli stressad när min dag bryts ner i alltför många, och i mitt tycke, allför korta pass.  Den här tisdagen blev oerhört fragmenterad. Att ta hand om minstingen, med de tre timmarsrutiner som barn i den åldern tenderar att ha, tillsammans med skjutsning till tjejernas dansföreställning, besök på BVC, hämtning av barn från skolan och ett par inklämda arbetspass för jobbets räkning och hemgrupp på kvällen gjorde att det aldrig blev några längre stunder över, varken under för- eller eftermiddagen, till att följfölja  dagens städningsambitoner. Ett faktum som där och då faktiskt gjorde mig något oroad. Städning, hur löjligt det än kan låta, har nämligen visats sig vara en nyckel i att upprätthålla den ordning och reda som behövs för att saker och ting ska flyta på som det ska i huset.

Nu blev visserligen städningen  av badrum och undervåning gjord, men först efter det att familjens yngre medlemmar fått besök av John Blund. Det för fullt berättigat att ställa sig frågan om det verkligen var nödvändigt att städningen behövde ske just idag. Det fanns ju lite annat att göra och vem är det jag försöker imponera på? Den enda i familjen som brukar märka om det är städat, eller rättare sagt om det inte är städat, är ju hustrun och hon kommer ju inte hem på ytterligare 72 timmar. Problemet är mycket kan hända på 72 timmar och jag vågar påstå att vår familj aldrig befinner sig längre bort från kaos än ynka två dagar. Om jag och hustrun skulle ägna ett par dagar åt ett byggprojekt, vilket inte är ovanligt, eller om vi har så mycket att göra med våra respektive jobb att vi inte prioriterade att plocka och städa som vi brukar göra, blir konsekvensen nästan alltid ett sönderfall av den fysiska ordning som vi eftersträvar och värdesätter i vårt hem. Och när den rent fysiska oordningen breder ut sig, så försvagas även de andra strukturer som vi har byggt upp för att saker och ting ska fungera i det bokenblomska hemmet. Det innebär att det helt enkelt inte är värt risken att hoppa över städningen, även om just den här dagen kanske var i spretigaste laget.

Mitt liv som gräsänkling - dag 1

Maj månad är en intensiv månad för de flesta barnfamiljer. Det är avslutningar till höger och vänster, hajker, konserter och uppvisningar i drivor. Våra barn är nog inte de som har flest aktiviteter  men i och med att de är några stycken så blir det ändå lite att stå i. Nytt för i år är att vi blivit åtta i familjen, med allt vad det innebär. Mitt i allt detta har hustrun åkt iväg på utlandsresa med sina niondeklassare. ( I skrivandet stund sitter hon och tar en kopp kaffe i Barcelona. )

Vi, d.v.s. jag och hustrun,  är, om jag får säga det själv, ett ganska bra team tillsammans. Vi har relativt lätt att få saker och ting gjorda. Att få pröva på att vara ensam med sex barn under en arbetsvecka är därför en nyttig erfarenhet. Jag har redan lärt mig att uppskatta  de vardagliga bestyren som hustrun tar hand om och som är så lätta att ta för självklara; som att hänga upp tvätten, fylla kylen med mat, klippa gräsmattan, köpa vårskor till barnen, skriva upp alla viktiga händelser i kalendern o.s.v.. Å andra sidan ger den här veckan mig en möjlighet att testa mina vingar på "nya" områden, som att möblera om i huset t.ex..Det är en sysselsättning som vanligtvis ligger inom min frus intressesfär men idag fick jag förtroendet att hjälpa näst yngsta dottern att byta plats på skrivbordet och byrån i hennes rum. Jag fick göra insikten att ibland behöver arbetsinsatsen inte vara särskilt stor för att erövra titeln "Världens bästa pappa".

Personligen tyckte jag att första dagen på egen hand gick över förväntan. Inga konflikter, inga sura miner, och en hel lång att-göra-lista blev avprickad (fundrade allvarligt på att publicera listan på bloggen innan jag insåg att det jag "bara" gjort sådant som min fru och andra kvinnor gör hela tiden utan att få särskilt mycket uppskattning för det). Återstår att se om vi har samma flyt under resten av veckan. Personligen är jag tveksam om den egna orken kommer att räcka till för att hålla samma tempo under hela veckan, men det återstår att se.

Engagerade föräldrar sökes

Jag tror på att engagera sig i det som ens barn tycker är viktigt. Är barnen involverade i någon sportaktivitet har man oftast inget val har jag förstått. Verksamheten liksom kräver att föräldrar finns med och stöttar upp på olika sätt. När det gäller barnen intressen för ett populärkulturella fenomen är situationen ofta lite annorlunda. Som förälder står man liksom lite vid sidan om. Det är svårt att hinna med i svängarna oavsett om det handlar om dataspel, musik, TV eller film, och det kan vara lite bekvämt att låta ens barn och tonåringar sköta sig själva. En del av att växa upp är ju också att utöka sin en integritetssfär och vilken 14-åring vill ha sina föräldrar flåsandes i nacken när han eller hon är ute på Instagram eller Facebook? På samma gång så tror jag att ett lagom engagemang i barnens intressen kan vara just den där "kontaktpunkten" som både förälder och  framförallt tonåringen behöver för att kunna mötas.

Förra våren kom sonen hem efter att ha sett filmen Iron Man III tillsammans med sina kompisar i skolan. Han var så exalterad över sin filmupplevelse att han satte sig ner och skrev en 700 ord lång filmrecension, på engelska (!), som han sedan lade upp på nätet. Recensionen följdes av enormt "youtubande" där sonen slukade allt som hade med film i allmänhet och actionfilm i synnerhet att göra.  Min egen vånda kring detta tidsslukande intresse kan ni läsa om i ett gammal inlägg som jag gjorde i höstas. Men eftersom jag har ett visst, om än begränsat, filmintresse själv kunde vi i alla fall mötas i sonens fascination över Hollywoods skapelser. Otaliga filmcitat har till exempel reciterats vid middagsbordet. Till glädje för familjens manliga medlemmar, medan fru och döttrar mest har himlat med ögonen. Mitt förslag om att skapa en filmblogg för att liksom kanalisera alla nya tankar, funderingar och  "ovärderlig" ny kunskap föll i god jord och förra sommaren startades  sonen sin filmblogg.  Det har så här långt blivit ett knappt 100-tal inlägg om filmnyheter, filmtrailers och recensioner av de filmer han sett. En och annan fördjupning om de filmvärldens små och stora mysterier har det också hunnit bli. Varför ser t.ex. filmposters ut som de gör  och varför blir Johnny Depps filmer inte längre några kassasuccéer? Numera har hans blogg 50 följare, vilket är typ 50 gånger fler än vad jag har. De flesta verkar i huvudsak vara engelskspråkiga filmbloggare från England och USA som hittat fram till hans blogg. Hur de har hittat hans blogg är dock fortfarande en gåta.

Detta intresse för film tar naturligtvis mycket tid i anspråk, men jag kan se ett antal positiva bieffekter förutom det faktum att hans kunskaperna om film har vuxit exponentiellt:

• sonens engelska är numera betydligt bättre än undertecknads (vilket kanske inte säger så mycket). Jag har till och med börjat undra om han skriver bättre på engelska än på svenska.
• ett ökat intresse för media och teknik
• en ny, högre, nivå av initiativförmåga
• vi har ett gemensamt intresse att samlas kring. Under en period där i stort sett varje vardagsbestyr är en potentiell konfliktsituation (så är det naturligtvis inte men ni som har tonåringar förstår nog vad jag menar) så är filmintresset en fredad zon där vi kan mötas och ha trevlig tillsammans.

Nästa gemensamma projekt som intresset har lett fram till är att vi börjat skissa på att bygga upp en liten studiohörna för att kunna göra filmrecensioner i videoformat. Ett litet fader son projekt som kommer att förgylla vår sommar tillsammans, hoppas jag. Sonen har dessutom. sökt sommarjobb som filmrecencent på SF Bio i sommar.  Vill ni ge honom en möjlighet att förverkliga sina drömmar får ni gärna rösta på hans "anställningsintervju". Det gör du lättast genom att klicka på den här länken .