Translate

onsdag 9 april 2014

Därför tycker jag synd om Anders Borg

Som medborgare har vi rätt att utkräva ansvar av våra politiker för hur de prioritera med våra gemensamma resurser, men ibland undrar jag om vi ställer för höga krav på våra förtroendevalda.
Olof Palme sa Politik är att vilja. Nationalekonomins gudfader i Sverige, Assar Lindbeck, självbiografi heter Ekonomi är att välja.  Jag blev påmind om det senare citatet när jag såg Anders Borgs presskonferens i samband med vårbudgeten presenterade idag. På ett plan delar vår finansminister samma verkliget som du och jag. Behoven, eller önskemålen, för en individ, familj, organsiation, kommun eller nation kan vara i det närmaste oändliga men de resurser som står till vårt förfogande är begränsade. Därför måste både vi och Anders Borg, och alla andra politiker med budgetansvar för den delen, prioritera mellan utgifterna.
Anledningen till jag tycker synd om de politiker som har ett ekonomiskt ansvar för det gemensamma är att den genomsnittliga väljaren har previlegiet att se sina egna behov som de mest behjärtansvärda medan en politker, såvida han eller hon inte är en populist, behöver se till helheten. Engagerade föräldrar kan högljutt kräva mer  pengar till barnomsorgen eller skolan, men behöver sällan tala om varifrån dessa pengar ska komma ifrån. Och när de väl tvingas göra det av någon nitisk journalist så brukar besparingarna av någon outgrundlig anledning för det mesta kretsa kring politikerersättningar - precis som om en balanserad budget hängde på politikernas arvoden.

tisdag 8 april 2014

Stolta föräldrar sökes

När det uppstår en diskriptans mellan verkligheten som vi uppfattar den och den bild av verkligheten som presenteras får de flesta av oss problem. Jag upplevde det tydligt för en tid sedan då jag talade med en bekant. Personen i fråga, en pappa, talade om ett av sina barn i väldigt positiva ordalag, vilket i sig är helt ok. Problemet var att inte jag kände inte igen mig i beskrivningen. Den var i min mening inte bara lätt överdriven, den var helt felaktig. Under en tid gick jag och irriterade mig över det inträffade, ett faktum som tyvärr säger mer om mig än om själva händelsen som jag har beskrivit för er. Men så hade jag min egen uppenbarelse under mandelträdet. Om inte den här föräldern hade "skrytit" om sitt barn förträfflighet, vem skulle då ha gjort det? Är det inte en förälders uppgift att tycka och förmedla att hans eller hennes barn är den mest fantastiska varelsen som går i ett par skor? Jag skulle vilja påstå att så är fallet. Hellre en förälder som brer på lite för mycket om sina barns förträfflighet än en förälder som aldrig säger något positivt om sina barn i det offentliga.

måndag 7 april 2014

Att använda sin tid på rätt sätt

När jag åker och tränar på söndagseftermiddagarna på Gustavsvik så stöter jag på dem. Föräldrarna till alla barn som går på simskola. De sitter uppradade på den lilla läktaren på simbassängens högra sidan och tittar på sina små teglingar som lär sig simma en liten bit bort.

Det är fantastiskt att det finns mölighet att skicka sina barn till simskola. Men jag kan inte låta bli att undra om inte går att spendera både tid och pengar på ett bättre sätt. Simskolelektioner är inte gratis. Knappt 100-lappen per gång, för en lektion på 30-40 minuter, brukar det kosta. Vore det inte ett alterntiv att under en termin eller två köpa in två stycken årskort, ett till barnet, ett till föräldern, på valfritt badhus och sätta av en stund varje vecka för att bada och simma tillsammans. Kostnaden blir antagligen inte så mycket högre än simskoleavgiften, barn och förälder får en trevlig stund tillsammans (den varan har vi väl inte för mycket av i dagens samhälle) och det där med simningen brukar komma lite av sig självt i sex-, sjuårsåldern bara barnen får lite vattenvana.

Hur vår familj växte - eller kraften i ett positivt exempel

Det sägs att barn gör som vi gör och som inte  vi säger.  Och i engelskan finns det ett uttryck som skulle kunna översättas med att handling talar högre/starkare än ord. Med andra ord har våra liv ibland en större påverkan på omgivningen än våra verbala uttalanden.
I dagens inlägg skulle jag vilja dela med mig av en händels som utspelade sig på Torpkonferensen för kanske sex, sju år sedan och som fick en livsförvandlande betydelse för oss som familj. Jag och Mathilda träffade på två bekant från tiden då vi gick på bibelskola på Götabro. De var nu lyckligt gifta, bodde i ett stort hus ute på landet, hade fyra biologiska barn plus fyra (!) familjehemsbarn. Deras engagemang för de egna ungarna och för andras barn gjorde ett outplånligt uttryck i mitt och Mathildas liv. Vårt möte den där soliga torsdagen i midsommarveckan bidrog starkt till att vi själva tog vårt eget första lilla steg att öppna vårt hem för fler barn än våra "egenproducerade".
För vår del började med ett kontaktfamiljsuppdrag, en helg i månaden, för ungefär sex år sedan. För ett och ett halv år sedan gick vi vidare och började processen med att bli prövade och godkända som familjehem. Den resan öppnade dörren för ytterligare ett kontaktfamiljeuppdrag, nu varannan helg. Och så för fem veckor sedan så fick vi förfrågan om vi kunde ta ett steg till och öppna vårt hem för en liten pojke.
För vår familj har det varit en välsigne att öppna vårt hem för fler barn. Det har vidgat våra vyer och gett oss erfarenheter som vi annars aldrig skulle ha fått. Det har dessutom gett oss en massa glädje tillbaka. Men resan började med ett möte på lekplatsen på Torp.