När jag och hustrun var med Lyxfällan

Jag och hustrun har faktiskt varit med i ett TV-program på TV3, dock inte Lyxfällan. 1996 var vi med i talkshowen  Reneé och berättade om varför vi väntade med första gången tills vi var gifta. 18 års lyckligt äktenskap och fem barn är ett anekdotiskt bevis på att det var ett bra val, som jag aldrig har haft anledning att ångra.

Lyxfällan är ett av de där programmen som lever på att förmedla ett slags omvänd identifikation till oss tittare. Vi kan till mans brottas med att få pengarna att räcka till i slutet av månaden (därav identifikationen)  men vi har i alla fall tappat greppet om vår ekonomi på det där sättet som stackarna som får hjälp i Lyxfällan har gjort (därav det omvända). Är man av födsel och ohejdad vana en sparsam individ, vilket jag är, ska det mycket till innan man kvalificerar sig till att vara med i en produktion som Lyxfällan. Däremot använde jag den metod som presenteras i programmet för att få en översikt på familjens inkomster och utgifter vid mitt och hustruns senaste budgetsammanträde. Barnens monopolpengar plockades fram. Familjens inkomster lades upp på bordet och sedan drogs det bort utgifter för tionde, mat, bilar, givande, räntekostnader på lånen, sparande, barnomsorgsavgifter kulturskola, försäkringar, busskort, månadspengar till barnen, fredagspizzorna, kläder, el, Ullared, läger, julbestyr, semestrar o.s.v..
Barnsligt - kanske? Pedagogiskt - definitivt!
Jag och hustrun kunde utifrån denna metod ha ett bra samtal och kort- och långsiktiga prioriteringar. Med tanke på att de allra flesta par brukar gräla om pengar lite då och då så kanske detta är en metod för fler att använda.

Hur är ditt sexliv?

Om du valde att klicka in på min blogg enbart på grund av titeln så är du troligtvis inte ensam om det. För några år sedan hade kulturprogrammet Kobra på SVT ett specialprogram om just sex. Tittarsiffrorna var ungefär tre gånger högre än normalt.

Titeln på mitt blogginlägg har ingenting med varken dig eller mig att göra utan är ett citat från en film som betecknas som en av de sämst filmer som någonsin gjorts. The Room hade en budget på sex miljoner dollar när den spelades in 2003. Huvdskådespelaren var även regissör och manusförfattare, vilket var tre fel av tre möjliga. Filmen gick upp på en biograf och lyckades med konststycket att spela in 1800 dollar! Flera biobesökare lär har krävt pengarna tillbaka efter bara 30 minuter.
Filmen var, trots sina högflygande ambitioner, så dålig att den lyckades uppnå en kultsatus. En bedrift i sig. Idag finns det biografer som visar The Room en gång i månaden och människor vallfärdar från hela världen för att se filmen. På Youtube finns vissa scener från filmen utlagd den ena mer bisarr än den andra. Vill man få en snabb överblicka av filmens handling kan man med fördel se Youtubeklippet Everything wrong with The Room in 8 minutes or less. Språket i klippet lämnar en del övrigt att önska men analyserna är tämligen spot on.

Jag kan nämna att en av skådespelarna i filmen skrev en bok om själva filminspelningen av The Room. Filmen baserad på den boken kommer att premiär under 2014.

Det oranga kuvertet - en studie i åldersångest

I veckan damp det ner två brev. Ett från Skattverket och ett från Pensionsmyndigheten. Det ena brevet brukar innehålla relativt goda nyheter, det andra är en djupstudie i min generations största ekonomiska framtidsutmaning (klimathotet undantaget förstås).
De allra flesta skattebetalare brukar nämligen få tillbaka på skatten, inklusive undertecknad.  Pengarna brukar dessutom dimpa ner ganska lägligt, antingen före eller precis efter semestern. Det oranga kuvertet däremot är en skräckläsning för alltför många arbetstagare. Mellan tummen och pekfingret innebär pensioneringen redan i dag  en halvering månadsinkomsten för stora grupper. Utifrån min horisont ser jag ingenting som får mig att tro att kvonten mellan pensionens belopp och min sista lön som förvärvsarbetare kommer att stiga under de kommande åren, snarare tvärtom. Låt mig därför göra fem ganska dystra förutsägelser om framtiden på detta område. Kom ihåg vart ni läste dem först :).

• Antalet reportaget om människor som inte klarar sig på sin pension, trots att det har arbetat hela livet, kommer att bli allt fler för varje år som går.
• Pensioneringen kommer inom tio år att få epitetet "Den nya kvinnofällan", eftersom många kvinnor får en så låg pension att de upplever att de inte har "råd" att separera från sina män.
• Debatten om att jobba längre kommer att blossa upp allt oftare och få allt mer utrymme i den offentliga debatten. Riklinjen för önskad pensioneringsålder kommer till slut att kopplas till medellivslängdens utveckling.
• Fredrik Reinfeldst uttalande om att arbeta till 75-års ålder kommer  redan år 2025 att framstå som oerhört framsynt.
• Inom tio år kommer flera av pensionssystemet i Västvärlden, dock inte det svenska, att stå inför hotet om att fullständigt bryta samman.

Usch för elaka barn!

Efter det att jag och Mathilda hade fått tillökning i vår familj brukade vi åka och hälsa på min farmor Anna. När vi satt och samtalade i hennes köket och hon höll den lilla pojken (flickan) i famnen så frågade hon alltid:
- Är han (hon) snäll?
Jag tror att det är fler än vi som har fått den frågan från den äldre generationen. Naturligtvis så förstår jag precis vad min farmor menade men jag kunde inte låta bli att svara:
- Ja farmor han är snäll. Vilken tur vi hade att vi inte fick ett elakt barn.

Jag tror aldrig att min farmor uppfattade mitt försök att vara lite rolig. Hon tillhörde liksom inte den ironiska generationen. Men medge att uttrycktet "snälla barn" är lite problematiskt. Om ett smidigt barn, som äter som det ska, sover och är allmänt lättsamt, defineras som snäll, vad är då ett barn som ... Ja ni förstår själva.  Det resonemanget faller liksom på sin egen orimlighet  även om tanken att det finns spädbarn som  medvetet skriker och lever rövare, för att på så sätt göra livet odrägligt för sina föräldrar, är ganska intressant i sig.

"Snälla barn" är dock inte det värsta uttrycket jag vet när det gäller barn. Men mer om det i ett annat inlägg.

Några tankar om att bli pappa - igen.

Vän av ordningen förstår att oavstående rubrik är helt fel. Pappa är en inte en kontinuerlig variabel utan en binär sådan.  Den som har fler barn är inte mer pappa än den som har färre. Antingen är man pappa, eller så är man det inte. Men nu när barnaskaran i hemmet har utökats med ett barn till så känns det ändå som att bli pappa, en gång till.

För många år sedan, när  familjen Bokenblom bara bestod av mig och Mathilda, en son och en dotter i hustruns mage, sa jag att jag till en grupp bekanta att jag ville få alla mina barn innan 33 års ålder. Min något grumliga tanke var nog att jag vill att samtliga barn i familjen skulle vara myndiga det år jag själv fyllde 50, för vem, tänkte jag då, orkar leva småbarnsliv när man är 40+ ? Så blev det nu inte. Rakel föddes samma år som jag fyllde 35. Om det var någon som tyckte det var i senaste laget så var det snarare våra barn än jag och hustrun. De äldsta barnens kommentar när vi berättade om graviditeten var: "Ha, det tror vi inte på, ni är för gamla för sånt." Vad "sånt" var förtydligades aldrig men Deborah tog tillfället i akt och att berätta för Lydia, då knappt två år, att detta nu innebar att mamma och pappa aldrig skulle få någon tid för henne mer.

Under de år som följt sedan Rakel föddes har jag mentalt bockat av alla de göromål som är förknippade med småbarnsåren. Been there, done that, survived!

Sluta mata med sked - check
Sluta springa på BVC i tid och otid - check
Slutat med blöjor - check
Slutat med bakåtvänd bilbarnsstol - check
Slutat behöva gå upp tidigt på lördagarna - check
Slutat hämta på dagis - nästan check

Nu får jag som drygt 40-åring alltså  börja om en gång till. Lite av ett livets ironi kan tyckas. Kan dock konstatera att tankarna på blöjbyten och eventuella nattvak är mindre skrämmande nu än de var för 15 år sedan. Övning ger färdighet och med ålder kommer erfarenhet.