Translate

fredag 30 augusti 2013

Som man sår får man skörda

Nya testamentets undervisning om sådd och skörd kan man utan större svårighet applicera på de ekonomiska utmaningar som några av världens störsa ekonomier står inför. Min argumentation är följande.

Den relativt goda ekonomiska utveckling som Europa och USA upplevde fram till finanskrisen 2008/09 byggde delvis på en god tillgång på billiga krediter. Billiga krediter tenderar att driva  upp tillgångsvärden, t.ex. börskurser och huspriser. När vi konsumenter känner oss mer förmögna tenderar vi att konsumera mer och på så sätt snurrar de ekonomiska hjulen snabbare, arbetslösheten sjunker, statsfinanserna är stabila och allt är frid och fröjd. Det vill säga ända tills bubblan spricker och alla inser att kejsaren står där utan kläder.
För att hålla tillväxten uppe och hindra det finansiella systemet från att kollapsa har centralbanker och regeringar agerat kraftfull under de senaste åren. Federal reserve i USA har haft en mycket expansiv penningpolitik. Sedelpressen i källaren har gått varm (det finns ingen sedelpress förstås utan pengar skapas av ettor och  nollor i en dataserver) och en ofantlig massa dollar har skapats som sedan har tryckts ut i systemet. Bland annat har stats- och bostadsobligationer köpts till ett värde av 500 miljarder svenska kronor per månad. Effekten av denna politik har bland annat varit att
  • räntorna på t.ex. bostadslån har sjunkit och priserna och rörligheten på den amerikanska bostadsmarknaden har ökat igen - vilket, allt annat lika, är en positiv sak.
  • mycket kapital har sökt sig till NYSE och drivit upp börskurserna  eller sökt sig utanför USAs gränser i ett försök att få högre avkastning
I Kina agerade centralregeringen i Bejing kraftfullt när finanskrisen slog till. Ett gigantistk stimulanspaket omfattande mer än Sveriges hela BNP under ett år lanserades. Investeringarna i infratstruktur och bostäder var enorma och tillväxten hölls upp. Kina föreföll därmed komma ur finanskrisen bättre än något annat land. Det enda problemet var att investeringarna finansierades lånade medel. Skuldsättningen i alla sektorer har ökat dramatiskt de sista fem åren. Ett faktum som Financial Times uppmärksammade i veckan i ett tre mycket intressanta reportage.

För att lösa en kris, orsakad av vidlyftig utlåning, har det tryckts upp och lånats ut mer pengar än någonsin. När nu centralbankerna i både USA och Kina försöker att vrida tillbaka klockan och sluta med de gigantiska penningpolitiska stimulanserna, skapar de nya problem. Eller rättare sagt, de gamla problemen kommer tillbaka fast i ny skepnad. Vad är det då som har hänt, eller riskerar att hända. Bara hotet om Federal reserve ska minska sina stödköp har drivit upp räntorna i USA och  kapital som har funnits utanför landet gränser, t.ex. i tillväxtekonomierna i Sydamerika och Asien, letar sig nu tillbaka. Återhämtningen på bostadsmarknaden i USA hotas av denna räntehöjning och flera tillväxtekonomier har under de senaste veckorna fått se sina valutor och börser falla kraftigt. Finsiella obalanser som funnits i dessa ekonomier kommer nu fram i öppen dager. Från Kina kommer nu också en ström av nyheter som sammantaget ger bilden av en ekonomi som står inför en plågsam omstrukturering. Rapporterna om lokala finansbubblor där både företag och myndigheter har dragit på sig allför stora skulder blir allt fler och det blir alltmer uppenbart att ekonomin inte kan fortsätta växa genom ökad kreditgivning och investeringart i t.ex.vägar som leder till ingenstans och bostadshus som ingen bor i. Men att bryta med en gammal tillväxtmodell som har varit oerhört framgångsrik i 30 år och ersätta den med något nytt är inte lätt.

Sammantaget får utvecklingen de senaste månadena mig att tro att världsekonomins resa framåt kan bli lite mer turbolent än vad flertalet prognosmakare ger skenet av.


söndag 25 augusti 2013

Allt som ni har gjort mot dessa mina små

Om föräldraskap handlar om att låta sin egna behov stå tillbaka till förmån för ens barn så kanske det går att säga att lärjungaskap handlar om låta det egna jaget stå tillbaka för det som ligger på Guds hjärta.

I en av fem (!) romanerna i triologin Liftarens guide till galaxen så berättar författaren om att vi är partiellt blinda. Om hjärnan väljer att klassificera något som ett NAP så ser vi det inte. För er som inte bara läser kultklassade science fiction böcker utan även lyssnar på Timbaktu vet att NAP står för Någon Annans Problem.


Häromdagen träffade jag en man som påminde mig om hur lyckligt lottad jag själv är men också hur lätt jag har att vända blicken åt andra håll när andra människors omständigheter kommer för nära, med andra ord när ett NAP dyker upp. Den här gången kunde jag inte vända bort blicken. Mannens situation kom under huden på mig.  Jag kunde helt enkelt inte lämna mannen med en klapp på axeln och from förhoppning om att saker och ting skulle ska lösa sig av sig självt.Men det innebär inte att jag inte brottas med min bekvämlighet, för det gör jag. Frågan om lärjungaskapet pris sattes plötsligt på sin spets. Jobbigt!

lördag 24 augusti 2013

Det största steget

I en familjs liv brukar de stora förändringarna komma när barnen kommer. Men frågan är vilket barn som orsakar det största förändringarna. Jag hävdar att barn ett, tre och fyra innebär större omställningar än barn två och fem. Därmed inte sagt att det skulle vara lättare med två eller fem barn än med ett eller tre, eller vise versa för den delen heller.

På frågan om vilket barn i ordningen som orsakade de största förändringarna i familjens liv tror jag att en stor grupp föräldrar svarar det första barnet. Att få ansvar för ett litet människoliv är utan tvekan en omställning. Plötsligt ska mina behov stå tillbaka för behoven hos en liten individ som är totalt beroende av min omsorg. Inte undra på att just barn brukar generera höga vuxenpoäng i alla vuxentester. Dessutom, från den dagen då första barnen dimper ner och ganska många år framåt får  begrepp som nattsömn, sovmornar, myskvällar och egentid helt nya definitioner.

Andra skulle hävda att barn nummer tre innebär den stora omställningen. Argumentet bygger på det faktum att både mamma och pappa i de flesta familjer är delaktiga i ta hand om sina barn. Två vuxna på ett barn är bra odds, ett barn per vuxen funkar bra, en vuxen på två barn är ok om och när det behövs, men eftersom vi bara är utrustade med två armar så blir föräldraskapet lite problematiskt när barn nummer tre kommer till världen. Dessutom börjar antalet inbördes relationer i familjen bli väldigt många med barn nummer tre, vilket skapar sin speciella dynamik i en familj.

Fjärde barnet orsakar ett enormt praktiska problem som har med familjens logistik att göra. De flesta bilar har inte plats för mer än fem personer. Fyra barn kräver ett nytt fordon och familjen tvingas in i tvåbilsträsket. Kanske är det anledningen till fyra aldrig blir det nya två.

När barn nummer två föds, oftast två till tre år efter barn nummer ett, om man ska tro statistiken, är man som förälder redan uppvärmd. En smula trött och sliten  kanhända, men likväl varm i kläderna. Detta gör att arbetet med att ta hand om ett litet liv till i det flesta fall fungerar riktigt bra. För barn nummer ett, som ägt hela arenan för sig själv tidigare, är kanske omställningen med att få ett syskon lite större än den är för föräldrarna att få ett andra barn.

Barn nummer fem och framåt bjuder egentligen inga större överraskningar. More of the same, eller same same but different skulle man kunna säga om det hela.



fredag 23 augusti 2013

Det är fullt upp

Det är full upp eller det är mycket just nu. Det har jag svarat mer än en gång när människor i min närhet har frågat mig hur det är. Men ju fler gånger jag har använt mig av de fraserna desto mer fel har de känts. Orden syftar ju inte på de omständigheter som vi ibland drabbas av som gör livet tungt och svårt utan på belastningen av vårt arbete.  Det går inte att komma ifrån att uttrycken har en negativ klang, som förmedlar något i stil med att det är synd om mig, jag har så mycket att göra att jag inte riktigt hinner med. I min, något begränsade och högst personliga, värld är det inte det minsta synd om mig för att jag har mycket att göra. Det är i mångt och mycket helt och hållet självförvållat och resultatet av de övervägda val som jag och hustrun har gjort. Inte heller är det något farligt i sig att ha mycket att göra. Men man kan ju bli trött, kanske någon invänder. Ja, det är sant och det inträffar att vi blir trötta , men är det farligt? Självklart inte, trötthet är en naturlig reaktion på att man har ansträngt sig. Däremot är det vanskligt om man under en längre tid arbetar för hårt utan att få den återhämtning som kropp, själ och ande behöver, men det är något helt annat.
Dessutom är uttrycken om att det fullt upp eller mycket att stå  helt intetsägande i mitt fall. Har man fem barn, ett stort gammalt hus att ta hand om, en trädgård som är stor och arbetar heltid båda två, så är det per definition alltid mycket att göra. Lägger man därtill till kulturskola, kyrkaktiviteter för barnen, engagemang i både kyrka och barnens skola för oss vuxna och kontaktfamiljsuppdrag så... ja ni förstår själva.
Det är mycket just nu, kommer jag inte svara nästa gång någon frågar. Men vad det blir istället har jag inte listat ut, än.

tisdag 20 augusti 2013

Och vinnaren är...

Maria Åhl! Med 10 av 12 rätt var hon den som hade flest rätt på den tipspromenad som sonen satt ihop till lördagens 40-årskalas. Stort grattis till dig Maria, vi får ta en lunch någon dag.

Här kommer några av de rätta svaren till tipspromenaden. Jag känner ett visst behov av att kommentera svaren, eftersom läsarna av denna blogg annars riskerar att få en skev bild av undertecknad.

Eftersom jag tror att de flesta av er har koll på vad min blogg heter så börjar jag med filmfrågorna. Både jag och sonen har ett stort filmintresse. Dock är det så att  jag under senare år har kommit på mig själv att jag alltför ofta spolar mig igenom filmerna eller se första kvarten av en film, för att sedan stänga av och istället läsa en sammanfattning av handlingen på Wikipedia. Det är lågt, jag vet, men inte lika lågt som Glocalnet, om det nu är någon som kommer ihåg den reklamen med Robert Gustavsson. Nåväl. Min favoritfilm bland animerade filmer är en tämligen okänd rulle som heter Sanningen om Rödluvan. Animerade filmer tenderar att i väldigt hög grad följa ett visst förutbestämt mönster. Sanningen om Rödluvan har en annorlunda berättelse, roliga skämt för både vuxna och barn och flera underbara karaktären. Se den, men gör det med svenskt tal. När det gäller "vanliga" spelfilmer får jag tyvärr erkänna att den film som ligger mig varmast om hjärtat är klassikern Rocky IV. Rockys tal till den ryska publiken, efter att han  knockat Dolph Lundgrens karaktär Drago, är som en profetia om kommunismens sammanbrott och USA:s ohotade världsherravälde under 1990-talet. Jag reciterade för övrigt talet på mitt bröllop och skulle nog kunna göra det fortfarande ifall ni väckte mig i sömnen kl 03:00.

Sedan var det där med mat. Favoriträtten är pizza. Pizza i alla dess former duger. Pizzor med tunna bottnar, pan pizza, köpta pizzor  och hemmagjorda, allt smakar lika bra. Ibland kan det bli pizza ett par gånger i veckan. Om det ska äta hamburgare så ska de komma från Sibylla. Att inta föda på McDonalds är en uppoffring varje gång, men för barnens skulle får man ibland tvinga ner en skosula eller två.

Favoritsysselsättningen kl 22 på kvällen är inte kolla av Facebook, utan vid den tiden gör jag min tur över ägorna och samlar in mördarsniglar. I år tog kylan i mars död på många ägg, men en vanlig kväll kan det ändå blir mellan 50-100 singlar.

Till sist en rad om en av mina största bedrifter året - om man bortser från sådan där saker som att vara familjeförsörjare, kärleksfull make och engagerad läxläsare med barnen. För fem års sedan genomförde jag och Sebastian Furusand, tillsammans med ett gäng goda vänner, den första omgången av Position X. 200 barn i 40 lag myllrade ut på Torps husvagnsområde på midsommardagen för att hitta de gömda positionerna, utan att bli tagna av oss skäggiga vuxna i gula reflexvästar. Succén var omedelbar och i år var det 320 ungar i 64 lag som deltog. Under året händer det att jag stöter ihop med ungar som viskar något om Position X bakom min rygg, eller vuxna som tackar för att vi genomför en aktivitet som deras barn längtar till varje år.

onsdag 14 augusti 2013

Några tankar kring ålderskriser

Jag satte och googlade på treårstrots häromdagen och kom till en artikel som påminde mig om det faktum att kriser  har man både som barn och som vuxen. För vuxna tenderar kriserna att inträffa vid de tillfällen vi fyller jämnt.  En del upplever en kris vid 20, när man tar steget in i vuxenlivet och hela världen ligger framför en. Oro för arbete, familj och bostad, blandas med valfrihetens ångest. Andra har en hel del funderingar runt de 30. Den biologiska klockan tickar på och de val man har gjort de senaste tio åren har visserligen öppnat vissa dörrar men också stängt andra. Illusionen om att man kan både äta kakan och ha den kvar brukar krackelera vid den här tiden.Vid 40 är de flesta etablerade och livet liksom rullar på. Krisen runt de 40 handlar många gånger om en utvärderingskris. Har man uppnått de mål man hade när man var 20 eller 30? Är man nöjd med hur livet ser ut, eller är det dags att göra förändringar? Sedan har man 50-årskrisen. Man är mitt i livet och har i många fall både gott om tid, energi och pengar. Men i samhällets ögon, ett samhälle som lider av åldersnoja och en oförklarlig ungdomskult, har man peakat och passerat bäst-före-datumet. Kanske inte så underligt att en del män antingen köper MC, eller byter till en nyare modell på frun (suck). Sedan har man 65-årskrisen.  Att gå ifrån att vara en erfaren och uppskattad medarbetare till att bli fritidskonsult kan vara en svår övergång för många. Dessutom brukar pensioneringen sammanfalla med de egna föräldrars bortgång. Att plötsligt vara den äldsta levande generationen i sin släkt kan vara en utmaning. Insikten om sin egen dödlighet är inte alltid lätt att hantera.

Kriser, eller utvecklingsfaser, som jag tycker är ett mycket mer passande ord är egentligen ingenting att vara rädd för, även om de aldrig är roliga när man befinner sig mitt i dem. Det är väl i japanskan som ordet för kris även betyder möjlighet. Det är när vi, precis som barnen gör i sina trotsåldrar, brotta med våra inre frågor och  yttre omständigheter som vi växer och utvecklas som människor. 

tisdag 13 augusti 2013

Vad gör en omvärldsanalytiker egentligen?

Jag har två visitkort. På det första står det Forsknings- och utbildningsansvarig. Det innebär att jag är länken mellan företaget och akademin, i det här fallet min forna arbetsgivare, Handelshögskolan vid Örebro universitet. Den delen av min tjänst brukar de flesta i min omgivning förstå sig på. På min andra kort står det Omvärldsanalytiker. Nu blir det alltid lite svårare. Vad gör en sådan egentligen? Och vänta lite, omvärldsanalytiker, känns inte det lite 2011, ska det inte heta trendspanare eller något i den stilen?

En stor del av min roll som omvärldsanalytiker består av att läsa,läsa och läsa. Läsa tidskrifter, läsa bloggar, läsa rapporter, läsa årsredovisningar och budgetar, läsa vad trendspanare och andra förstå-sig-på:are tycker och tänker och sedan försöka se hur det kan tänkas påverka den verksamhet som mitt företag står i.
Under de sista månaderna har det inneburit att jag har läst in mig på amerikanska kommuner och delstaters pensionsskulder, skuldsättningen i kinesiska regioner och bostadsbyggandet i Stockholms län. Vän av ordning kanske frågar sig vad de två förstnämnda områdena har med utlåningsverksamhet till svenska kommuner och landsting att göra. Tja, i kaosteorin talar man om fjärilseffekten. När en fjäril flaxar i New York blir det storm i Shanghai. I en globaliserad ekonomisk värld påverkar skeenden i andra länder definitivt det som händer i vårt eget land. Låt mig exemplifiera, för några veckor sedan ansökte bilstaden Detroit i USA om konkursskydd och den största kommunkonkursen i USA:s historia var ett faktum. Av stadens 18 miljarder dollar i skulder så bestod merparten av utfästelser i form av pensioner och sjukförsäkringar till nuvarande och tidigare anställda. Istället för högre lön i handen  har de anställda fått generösa pensionsavtal och tillgång till bra hälsovård på stadens bekostnad.  Den situationen delar Detroit med många andra kommuner och delstater i USA.   Nu undrar förstås investerarna om det som hände i Detroit även kan hända i andra städer. Är det säkert att investera i amerikanska kommunobligationer, en marknad med en utestående volym på 3 000 miljarder dollar? Än så länge sitter investerarna still i båten, men om fler städer eller t.o.m. delstater skulle få problem kan det uppstå en finansiella oro och osäkerhet som i slutänden även påverkar räntekostnaderna för europeiska aktörer som vill låna i dollar. I ett sådant läge skulle det vara viktigt att kunna visa på skillnader mellan amerikanska och svenska kommuners finansiella ställning.

Är arbetet glamoröst och flashigt? Knappast.Är det allmänbildande och givande. Definitivt!

Dags för en comeback

Det engelska ordet comeback har ingen bra svensk direktöversättning. Det är synd, för detta engelska uttryck har en oerhörd positiv laddning. Det är sant att inte alla försök att göra en comeback är framgångsrika, ibland önskar vi kanske att vissa idrottsmän hade låtit fotbollsskorna, skridskorna golfklubborna eller tennisracket få stå kvar garderoben, men i de fall en comeback är lyckosam, oavsett om det sker i sportvärlden, inom politiken eller näringslivet, så får de ofta stort genomslag, inte minst i media. Media älskar lyckosamma comebacker eftersom den har en inneboende dramaturgi som läsare, lyssnare och tittare har svårt att värja sig emot.

Har ni hört talas om George Forman? När jag föddes, för ganska snart 40 år sedan (ni har väl inte missat att ni får komma på Öppet Hus hemma hos oss den 17:e augusti) var George världsmästare i tungviktsboxning. Han var alltså verksam under samma historiska epok som Muhammed Ali. Någon gång under 70-talet lade dock George boxningshandskarna på hyllan, sadlade om och började arbeta som  pastor i en församling.

I samma veva som jag kom till tro, i början av 90-talet, gjorde George comeback. Kyrkans ungdomslokaler behövde byggas ut och ett sätt att finansiera de nya lokalerna var att dra in lite prispengar i boxningsringen. Det visade sig att den numera något överåriga och väl kraftiga boxaren fortfarande hade det som krävdes. Han vann några matcher och det ena gav det andra. 1993 fick George möjlighet att möta världsmästaren, mannen som nockade Mike Tyson, Evander Holyfield. Där och då bevisade George att gammal är äldst och återtog den titel som han ägt 20 år tidigare.

Jag har ingenting till övers för proffsboxning. I min värld är det ingenting annat än organiserad misshandel, men jag måste erkänna att jag får gåshud när jag läser om George Formans comeback. Men jag är ganska säker på att George själv skulle medge att hans återkomst i boxningsringen är ingenting mot den comeback som gjordes av Jesus för 2000 år sedan. Hans återuppståndelse från de döda var en comeback som kom att förändra hela världshistorien för evigt.

Med denna lilla anekdot har jag gjort min egna lilla comeback som bloggare.