Sköldpaddeformation -eller vänskap som förvandlar

Predikade i min hemförsamling i söndags. Andra gången på ganska kort tid. Förra gången var det något av nypremiär. Då hade det gått nästan ett sedan sist.  I förra predikan talade jag om Guds vapenrustning utifrån sjätte kapitlet i Paulus brev till församlingen i Efesus. I det stycket  utgår Paulus från  en romersk soldats vapenrustning såg ut och  kopplar det till den Guds rustning som en troende person kan ta på sig. En av de delarna som Paulus talar om var trons sköld som får Djävulens brinnande pilar att slockna. Det som slog mig när jag mediterade över just begreppet trons sköld, och som jag även delade med mig av i min senaste predikan, var att om en sköld är ett bra skydd mot fiendens angrepp, vad är då inte två, eller tre eller ännu fler sköldar som hålls upp samtidigt? Den romerska armén hade också en taktik som gick ut på att soldater rörde sig i formationer där några höll upp sina sköldar framåt, några åt sidorna och några uppåt. Det kallas för en sköldpaddeformation. Ett långsamt sätt att röra sig framåt på, men samtidigt ett tryggt sådant. Varje soldat var skyddad åt varje håll, utom möjligtvis bakåt, och varje soldat bidrog i sin tur till skyddet av sina kamrater.

Ibland är vi i en situation där vi av en eller annan anledning inte orkar hålla upp vår egen sköld. Då är det gott att det finns vänner som håller upp sin sköld av tro och förströstan på våra vägnar. För ganska exakt tio år sedan deltog vi i budgivningen på det hus som vi idag bor i och som min farfar lät bygga i början av 50-talat. Var det någonstans vi vill låta våra barn växa upp så var det där. Problemet vid den här tiden var att vi inte hade några inkomster att tala om och huset skulle säljas till högstbjudande. Budgivningar idag går ibland så fort att de är över innan de ens har börjat. Vår budgivning tog två månader och under den tiden pendlade vi mellan hopp och förtvivlan, mest det senare om jag ska vara ärlig. Det var en tid då jag kommer ihåg att vi hade svårt att  be för situationen. Trons skölda var väldigt tung. I den stunden kände vi oss oerhört ensamma. Känslan och erfarenheten av ensamhet och av stå själv i ens svår situation tror jag att fler kan identifiera sig med. Min lärdom från detta och det jag också försökte förmedla i söndags var att vi behöver varandra. Att jag är mer beroende av andra än jag många gånger vill erkänna. Eller som en kvinna uttryckte det efter gudstjänsten: Relationer är Guds gåva till mänskligheten.

Svaret på deckargåtan

Här kommer svaret på mordgåtan i Lägenhetsmordet.

Svar: Magnus sa att städaren precis hade gått vilket betyder att Magnus steg inte blev uppstädade. Alltså var det den senaste som kom in i lägenhetens steg de som sågs i trappan.   

Vad trött jag blir på att ha rätt.

För några veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om hur de finansiella marknaderna lugnat ned sig och hur många aktörer ställt in sig på en vändning i den reala ekonomin. I samma inlägg uttryckte jag en viss farhåga för att denna gryende optimism byggde mer på fromma förhoppningar än hårda fakta.
Idag publicerades siffror för tillväxten i USA under första kvartalet 2013. Precis som för Kinas tillväxt för samma tidsperiod blev den faktiska tillväxten en halv procentenhet lägre än förväntat. En rad prognosmakare, däribland IMF - Internationella valutafonden, har börjat skriva ner sina prognsoser för framtiden. Personligen tror jag att detta bara är början. 2013 har tyvärr alla förutsättningar för att bli ett förlorat ekonomiskt år i många länder, inte minst i Europa. Ibland är det inte roligt att ha rätt.

Under de kommande två veckorna råder jag intresserade läsare att vara extra vaksamma på utvecklingen i Slovenien. Slovenien fanns med på min håll-koll-på lista rån förra veckan och senast i dag hade Dagens industri en lång artikel om problemen landet. De ska bli mycket intressant och se hur den så kallade trojkan, bestående av IMF, EU och ECB, kommer att hantera bankkrisen i detta lilla land. Gör man på samma sätt som på Cypern finns det nog ett antal banksparare i t.ex. Spanien som kommer att dra öronen åt sig.

Gästspel - Lägenhetsmordet

Ett gästspel av sonen. Här följer hans svenskauppsats.

Lägenhetsmordet

Ruggigt. Det var det bästa ordet för att beskriva vädret ute. Det var kallt, blött, mörkt och tråkigt, men framför allt så var det ruggigt. Hans ”Hasse” Nyström drog rocken tätare kring sig. Rocken. Den hade varit i hans ägo sedan början av 70-talet då han började som polis. Mycket hade han varit med om sedan dess. I 40 år hade Hans varit polis 40 år om en vecka för att vara exakt. Han sträckte sig mot handtaget och blinkade två gånger, detta var Hasses ”heliga” ritual. Vid varje brottsplats slöt han ögonen upprepade gånger för att lugna ner sig.

Kommissarien steg in till trapphuset och torkade av de leriga skorna på den svarta gummimattan som alltid välkomnar en när man stiger in i ett offentligt hus. Trapphuset såg inte mycket ut för världen. Det var grått, kallt och det luktade unket. Till höger om Hans fanns en hiss med en skylt över som löd: ”UR FUNKTION”. Knapparna var utnötta av åratals tryckande. På den vänstra sidan av honom fanns en anslagstavla av kork med ett fåtal trasiga lappar om borttappade katter uppsatta med färgglada häftstift. Hans fnös och hans gråa mustasch fladdrade till. Det kändes ironiskt att se dessa lappar om saknade husdjur och samtidigt veta att ett mord nyss hade inträffat just i detta hus. Under anslagstavlan hängde vita flätade korgar med blåa skoskydd i. kommissarien drog skydden över skorna. Ett enda par leriga fotavtryck ledde upp för trappan. Upp till våning 13 skulle han gå. 61-åringen tyckte om trappor men hans ben var inte så starka som de brukat.

 På varje våning i trapphuset fanns två bruna ekdörrar med slitna stålhandtag och brevlådor. Bakom dessa dörrar sov små familjer lyckligt ovetande om brottet som hade inträffat här för mindre än en timme sedan.

Hasse stod nu framför lägenheten där den döde personen skulle ligga. Polisen knackade på. Inget svar. Han tryckte ner handtaget och dörren gled sakta upp. Fotstegen som hade synts i trappan stannade vid dörren. Hans granskade området. I hallen han nyss hade stigit in i stod ett flertal skor prydligt uppradade under en enkel klädhängare med dunjackor upphängda i. En blå matta låg utbredd på det bleka parkettgolvet. Boningen var mycket varm och kändes på något vis hemtrevligt. Ljuset var mycket skumt. Det enda ljuset i själva hallen kom från en liten lampa med grön skärm som lös svagt. Efter hallen ersatte en brun matta den blåa. Från vardagsrummet till höger kom svaga ljud och ett blåaktigt ljus. Hasse gick in i salen.

 En TV stod på längs den vänstra väggen och spred ut det blåaljuset. I halvmörkret kunde han urskilja en man sittandes i en låg skinnsoffa. Hans tog på sig sina plasthandskar och famlade efter strömbrytaren på väggen. Klick! Ljudet tycktes eka i det annars så tysta rummet. Ljuset spred sig till alla skrymslen i rummet. Mitt på en vit vävd matta låg en livlös kvinnokropp. Hans tittade på mannen i soffan. ”God kväll! Mitt namn är Hans Nyström. Du ringde mig.” sa Hasse. Mannen snyftade. Hans böjde sig över kvinnoliket. Ja, det var inget snack om saken. Kvinnan som var död var Inga Rik. Huvudet var allvarligt skadat och håret var kladdigt av blod. Inga var en av de mest älskade personerna i staden. Alla visste att hon var mycket förmögen men ingen visste med säkerhet hur hon hade fått ihop sin rikedom. Trots hennes pengar så var hon mycket blygsam och bodde i denna lilla lägenhet i detta obetydliga höghus. Mannen i soffan tittade upp och Hasse kunde se hans ansikte tydligt. Mannens gröna ögon var rödgråtna och hans ansikte var rödflammigt. Han var renrakad och men hans huvudhår var rufsigt och svart. ”Okej” sa Hans ”vi gör detta grundligt, du måste vara Magnus Svensson.” Mannen snyftade till ”Ja det är jag.” Hasse strök sin buskiga mustasch. ”Kan du vara så snäll att berätta för mig vad som har hänt?” Magnus satte sig rakt upp. ”Klockan var runt elva och jag hade precis slutat jobbet” Hasse avbröt honom ”Vad jobbar du som, Magnus?” ”Jag jobbar som skådespelare och jag hade en sen uppsättning av Hamlet. När föreställningen var slut så skyndade jag mig hem för att titta på nyheterna med Inga. I de två åren vi har varit tillsammans så har vi tittat på kvällsändningen varje onsdag kväll.” Magnus tog en paus och snyftade till. ”När jag kom till trapphuset så gick städaren, Rickard, ut. Han brukar städa på kvällen. Jag skyndade mig upp för trapporna så fort jag kunde för att hinna se programmet. När jag kom in så var det mörkt och tyst och jag såg Inga liggandes på mattan med ett inslaget huvud! Jag fattar inte!” Magnus bröt ihop och började gråta.  Hasse blundade och tänkte efter. När han var klar skakade han på huvudet med en suck. ”Jag tror att du måste följa med mig till stationen.”

Hur kunde Hasse veta att Magnus var den skyldige?

En tidsresa

Häromdagen var jag med om en mycket märkig händelse. Jag hade fått en DVD av min hantverkare Berndth som innehöll gamla filminspelningar från början av 1970-talet. Det var bilder från en rad olika händelser, mestadels födelsekalas och julaftonar. Så helt plötslig när jag och hustrun tittar ett nyårsfirande från 1971 så utbrister hon:
 - Men det är ju du...
Mycket riktigt visst är mannen på filmen en kopia av undertecknad, iförd blå skjort, en minimal partyhatt på huvudet och ett glas i handen som med största sannolikhet innehöll en alkoholhaltig dryck.

Nu var det dock ingen tidsresa á la De tolv apornas armé utan istället en filmsekvens på min pappa. Han dog när jag endast fyra månader gammal och det här var första gången som jag såg honom på rörliga bilder. Han är tio år yngre i filmen än vad jag är nu, men oj vad lika vi är i profil, lika lite hår på huvudet och samma längd på polisongerna. Fascinerande.

Håll ögonen på...

Under fortsättningen av 2013 skulle jag hålla ögonen på...

Sloveniens banksektor - den cypriotiska bankkrisen riskerar att återupprepa sig i ett nytt land.

Frankrikes tillväxt - ett land med ekonomisk, politisk och moralisk kris riskerar att överraska negativt under året.

Skuldsättningen i Kinas kommuner och regioner - en ny bubblare bland potentiella ekonomiska bubblor.

Abenomics - Japan genomför det kanske största penningpolitiska experimentet i världshistorien. Är det början på en kickstart för den japanska ekonomin eller ett första steg mot hypersinflation?

Sociala spänningar i Spanien - hur länge kommer den spanska befolkningen i allmänhet och Katalonien och Baskien i synnerhet att orka med nedskärningar och åtstramningar?

Det nya normala

Sitter och tittar på ett inslag i SVTs Agenda om Det nya normala. Grundtesen i inslaget är att väljarna har vant sig vid lägre skatter under alliansregeringen och därför lägger inte Socialdemokraterna några större förslag om t.ex. höjda inkomstskatter eller avskaffade RUT- och ROT-avdrag.

Det slår mig att det är inte är särskilt länge sedan man kunde vinna ett val i Sverige på löften om högre skatter. Däremot kunde man förlora ett val på att lova större skattesänkningar. Sverige var på det sättet ganska unikt i västvärlden. Därför blir den attitydförändring till skatter som inträffat under de senaste sex, sju åren också unik.

Med tanke på att SOM-institutet har publicerat nya siffror, som visar att svenskarnas missnöje med hur de offentliga transfereringssystemen (A-kassan, sjukförsäkringen och pensionssystemet) fungerar, har ökat,  och att medborgarnas oro för utvecklingenoch kvalitén i skolan, vården och omsorgen inte är försumbar, så är frågan om väljarna, även i framtiden, väljer att bortse från kopplingen mellan skatteuttag och välfärdens omfattning eller om pendeln (d.v.s. attityden rörande skatter) kommer att gå slå tillbaka inom kort. Time will tell.

Kraften i uppmuntran del 2

 I ett tidigare inlägg skrev jag om kraften i att uppmuntra andra. Här följer ett blogginlägg på samma tema men med en liten annan tvist.

För några veckor sedan refererade Vetenskapsradion på radions P1 till en studie som visade att barn som fick uppmuntran för det de gjorde presterade mycket bättre när de stötte på nya utmaningar än de barn som fick beröm för dom dom är (medveten felstavning, skvallra inte till min fru). Sug på det resultatet en liten stund. Läs ett annat blogginlägg och kom sedan tillbaka.

Tillbaka igen? Jag har egentligen inget problem med resultatet som sådant, men det som stör mig är att man refererar till resultatet utan att varken kommentera eller problematisera det. I min värld finns det alldeles för många människor som får sin primära bekräftelse genom det de gör. Det är genom att just prestera som många upplever att de får omgivningens gillande, uppskattning och erkännande. Detta är en enorm drivkraft i människors liv och det är inte konstigt att barn som får uppmuntran när de just presterar anstränger sig mer i nya situationer och utmaningar - allt för att få, ja just det, bekräftelse. Men är det sådana vi vill att våra barn ska vara? Vill vi inte att våra barn ska veta att de är värdefulla för dom de är och inte för det de presterar? Jo, visst vill vi det och jag tror att det är fler föräldrar än jag som kämpar med varken medvetet eller omedvetet skicka signaler som får våra barn att tro att det de gör är viktigare än det de är. Fortsätt med det, oavsett vad man säger på Vetenskapsradion.

Är det jag eller världen som är tokig?

I HC Andersens saga om Kejsarens nya kläder är jag ganska säker på att många av karaktärerna under resans gång tänkte för sig själva:
- Är det jag eller alla andra som är tokig?
Med tanke på att sagan slutar som den gör, så får vi konstatera att alla vuxna drog slutsatsen att de själva hade fel och omgivningen rätt.
När jag läser om hur vissa centralbanker runt om i världen agerar för tillfället kan jag inte låta bli att ställa mig en liknande fråga. Är det bara jag som är orolig för att det är så få andra som verkar oroliga över de senasta årens penningpolitika beslut?

Både den amerikanska och japanska centralbanken trycker upp enormt mycket digitala dollar respektive yen för tillfället. Det här är pengar som sedan används för köpa upp den egna statens obligationer. Obligationer som ges ut för att täcka de gigantiska budgetunderskott som båda länderna har. När centralbankerna intervenerar på detta sätt händer några saker:

1. Centralbankerna blir storägare av den egna staten stadsskuld. Federal Reserve (USAs centralbank) äger t.ex. 25 % av den amerikanska statens skuld. Ökade efterfrågan på statsobligationer leder till en lägre räntenivå och förhoppningvis ökad aktivitet i den reala ekonomin.

2. Mer pengar kommer i omlopp i det finansella systemet. Den så kallade monetära basen i USA har t.ex. tredubblats på endast sex år. Enligt klassisk nationalekonomisk teori kommer mer pengar i ekonomin, även om de är digital form, att leda till ökad inflation, antingen i form av högre priser på varor eller högre priser på tillgångar. Med andra ord finns det en anledning till att börsen i både Tokyo och New York går som tåget för tillfället eller att amerikanska fastighetspriser ökar på nytt.

3. Växelkurserna påverkas. Ju mer yen som finns att tillgå, desto lägre blir värdet på varje yen. Det är naturligtivs tacksamt för den japanska industrin med en svagare yen, eftersom det leder till ökad efterfrågan i omvärlden på deras produkter. Men det innebär samtidigt att andra länders valuta förstärks och skapar därmed ytterligare svårigheter för de länder i euroområdet som kämpar med svag konkurrenskraft, t.ex. Frankrike.

Om tryckandet av pengar vore lyckan till framgång kan man fråga sig varför man inte låter sedelpresserna gå för fullt året runt. Svaret på den frågan är naturligtvis att det inte funkar att bli rik på trycka pengar (om man nu inte är den som äger tryckeriet).  Den stora risken som Federal Reserve och Bank of Japan tar med sin politik är att de skapar en ny finansiell bubbla som kanske till och med blir värre än den förra, om det nu är någon som kommer ihåg de så kallade subprimelånen. Obligationerna på centralbankernas balansräkningar måste ju säljas av någon gång och höga tillgångspriser kan inte upprätthållas med tryckta pengar i all evighet. Å andra sidan, det kanske är jag som är tokig.

Varför tycker ingen om Lesjöfors?

I ett tidigare inlägg skrev jag om mina intryck av Lesjöfors i norra Filipstads kommun. Efter mitt lilla inlägg, som inte på något vis var menat att slå ner på Lesjöfors utan snarare handlade om den ökade ekonomiska och social tudelnnigen av vårt land, har jag, i samtal med arbetskamrater och bekanta, förstått att just Lesjöfors väcker mycket starka känslor hos folk. Jag ska inte gå in på precis vad som har sagts, men om jag väger samman de åsikter som har kommit fram kan jag konstatera att samhället har något av ett varumärkesproblem. Inte blev det hela lättare av att jag i Svenska Dagbladet kunde läsa att Filipstads kommun rankades sist av alla Sveriges kommuner när utbildningsnivå, befolkningssammansättning, variationen på arbetsmarknaden och företagens optimism inför framtiden vägdes samman.

Olika vårtecken

Olika människor har olika vårtecken. För mina barn kommer våren när studsmattan görs iordning. Det brukar vara ett tämligen tidigt tecken, så dock inte i år. För min fru är våren här när vissa växter i rabatterna tittar fram, vilket, med tanke på årets väder och det faktum att Eker är ett litet lokalt köldhål, lär dröja några veckor till. För min mor inträffar våren i och med försådden av tomatplantor. Själv är jag nationalekonomi i botten så mitt vårtecken är lite mer komplicerat. I min värld inträffar våren när jag temperaturen ute tillåter att jag kan justera pannan i källaren på ett sådant sätt att det bara går 16 kg pellet per dygn, utan att min fru protesterar mot att det är för kallt i köket när hon kommer ner kl 06:15 för att äta frukost.

Barn har man fått för sina synders skull

"Barn har man fått för sina synders skull". Det kunde min mor säga ibland när jag var i tonåren. Detta citat, som låter lite gammaltestamentligt, men som inte har något med Bibeln att göra överhuvudtaget (i  Psalm 127:3 står det istället "barn är en Herrens gåva, livsfrukt en lön" ), var inte riktat mot mig, även om jag måste medge att jag nog var ett besvärligt barn att ta hand om när jag liten, utan mer tänkt som ett råd till mig in i vuxenlivet. Med tanke på att jag och hustrun har haft glädjen att sätta  fem barn till världen så förstår ni nog att jag inte lade så stor vikt vid det som min mor sa. Men häromdagen kom jag att tänka på detta citat, men jag skulle vilja omformulera det något till "Barn har man fått för kunna arbeta på sin karaktär".

Jag tror inte att mina barn är envisare än andras barn, eller att deras utvecklingsperioder är värre än andras. Men nog får man får be Gud om lite extra av det som Paulus kallar för Andens frukter, t.ex. tålamod och självbehärskning, när t.ex. familjen yngsta medlem konsekvent vägrar att ta på sig den överenskomna kjolen, fastän alla i vårt hem vet att man måste ha på sig den ifall man har tagit på sig strumpbyxor. Den stora utmaningen, i min värld, är inte att vinna dragkampen om huruvida kjolen ska vara på eller inte  (eller vad det nu kan handla om). Den stora utmaningen i dessa lägen är att inte förlora kampen mot sin egen irritation, stress, ilska och upprördhet. Speciellt klockan halv sju en vardagsmorgonen eller då man befinner sig på resande fot, t.ex. på semester, verkar dessa typer av känslor ligga mer latent i min personlighet än vad som annars är fallet. Det är i dessa lägen som jag tycker att föräldraskapet just förvandlas till en skola i karaktärsdanande.

Jag får dock lov att erkänna att jag under 15 år som förälder har haft min beskärda del av nederlag på detta område. Tillfällen då jag inte besuttit det tålamod och den självbehärskning som jag önskat. Ibland händer det att jag medvetet påminner mig själv om några av dessa tillfällen. Jag gör det i förhoppningen att mina misstag då ska hjälpa mig att inte behöva upprepa dem en gång till. Att jag ska ha lärt mig av mina misslyckande och på så vis kommit vidare i min roll som förälder.  Vi får väl se hur det går på måndag...

Allas vår favoritårstid

För några år sedan fick jag uppgiften att hålla i vårtalet vid majbrasan i Eker. På grund av vädret det året hölls inte talet vid själva brasan utan inne i hembygdsgården, eller missionshuset som jag och hustrun kallar det. Grundtesen i mitt tal var att våren är alla svenskars favoritårstid.  Nu tycker du kanske att jag sticker ut hakan lite väl mycket genom att säga så, men låt oss börja med att titta på alternativen.

Ta vintern - det är en årstid som inte har det så lätt. Utgångläget är ganska otacksamt om man ska vara ärlig. Andelen svenskar som älskar kyla och mörker är relativt få. Varför tror ni annars att så många åker till Thailand över jul och nyår?  Och de som har en svaghet och böjelse för kyla och mörker tvingas många gånger konstatera att vintern antingen inträffar under så kort tid att den är svår att betygsätta, ungefär som inhopparen i fotbollsmatchen som var inne för kort tid för att bli recenserad i tidningen dagen efter, eller så slår vintern till med sådan kraft och styrka att det saknar rim och ranson och till och med dess främsta förespråkare tvingas då medge att hälften vore nog.

Eller ta hösten - jag vet att det finns människor som upplever ett lyckorus när löven ändrar färg och luften blir sådär klar och frisk, men inse faktum, vi är minst tio gånger så många som känner depressionen komma smygande i takt med att dagarna blir kortare och kortare. I november är både det själsliga och fysiska mörkret så kompakt att undertecknad ibland har gått  och solat solarium enbart för att klara sig till det välsignade vintersolståndet - dagen då hoppet om en ljusare värld föds på nytt. Hösten är inget annat än en lång dags färd mot mörker och kyla.

Men sommaren invänder du, det är min favoritårstiden. Vem kan säga nej till jordgubbar, sol, värme och bad? Ingen förstås, förutom några av mina barn som inte tycker om jordgubbar. Problemet med sommaren är att denna årstid så sällan lever upp det våra högt ställda förväntningar på den. Hela spektaklet börjar någon gång i maj då Aftonbladet presenterar sin 120 dagarsprognos gjord av något obskyrt institut  i USA och Expressen har konsulterat  den där tysken som kan spå vädret tre månader framåt i tiden genom att titta i sin kaffesump. Har ni tänkt på att dessa prognoser alltid utlovar en solig och varm sommar? Kan det bero på att en löpsedel som erbjuder en normal, lagom blöt och ljummen svensk sommar inte skulle sälja lika många lösnummer?  I vilket fall som helst börjar dessa tidningar bygga upp våra förväntan och längtan, men sen blir ofta inte så mycket mer. Sommaren är som den där lovande talangen i friidrott som aldrig slog igenom som senior.

Nu kan jag höra protesterna från några av er. Ibland så får vi ju en riktig kanonsommar. Det är sant, men då är det ju så illa att temperaturen för den perfekta sommaren ligger inom ett mycket smalt intervall på mellan 21,7 till 25,3 grader. Blir det varmare än så så börjar svensken klaga över att det är för varmt och försäljningen av portabla AC-anläggningar som ska kyla av vår omgivning formligen exploderar.

Då återstår våren. Vi svenskar älskar denna årstid så mycket att vi har gett den en egen högtid, Valborg. Då går vi man ur huse, tänder brasor och hälsar våren välkommen med sång. Midsommar och jul må vara större högtider men, handen på hjärtat, de har ju inte så mycket med varken sommar eller vinter att göra. När sjöng du senast en sång om just sommaren när du hoppade omkring runt midsommarstången? Under Valborg är det däremot själva årstiden som står i centrum. Varför denna kärlek till våren, kan man fråga sig? Man kan anlägga ett nästan religiöst perspektiv och tala om vår fascination av rörelsen från död till liv, från kalt och kallt till grönskande och värme. Men jag skulle vilja bredda bilden något och hävda att vi älskar våren för vi vet vad vi får, och vi får det varje år, år efter år. Sommar och vinter blir inte alltid vad vi tänkt oss, men våren kommer alltid. Ibland är den tidig, ibland sen, men det blir alltid vår. Tussilagon kommer att blomma och äppleträdet kommer att blomma (såvida inte tjälen under vintern tog kol på trädet).  Dessutom , aldrig smakar väl en glass så bra och aldrig känns väl solljuset så härligt som just på våren.